Och det var väl där någonstans mellan andetagen som jag förstod mig på tiden. Det har gått alldeles för lång tid, alldeles för många bussturer in till stan, för många skratt med vännerna på lördagskvällen, för mycket och det är nu svart och tomt. Den där tomma, ihåliga bollen i magen gör sig synlig och jag står bara still.
Tankar går 200 varv runt i huvudet varje sekund, jag skyller på trötthet och det är väl sant. Jag är så jävla trött.
Menmen, alla de här svammlande orden blir till meningar men jag vet inte egentligen vad det betyder, de ord jag skriver ner i anteckningarna på mobilen när jag vaknar klockan 3 på natten och rabblar meningar som just då beskriver känslan. Är helt lost i mig själv just nu, men det har väl sin lilla charm det med.
Allting kändes iallafall så jävla fint när vi höll varann i hand alla vänner, sprang nerför trapporna och skreksjöng allt vad vi hade och bara var så jävla lyckliga. Klockan 3 är den bästa tiden för att gå hem.
3 kommentar(er)
