Lindy

Framtiden, du ändliga ångestmoln.

 

Igår sprang jag omkring på en mässa för att hämta papper och prata med människor om var och vad jag kan plugga vidare efter gymnasiet, förvirrad och ångesten inför vad jag inte vet vad jag ska plugga blev ännu större.

Ännu värre, fler frågor och det känns ännu mer hopplöst.

 

 

Snart landar min studentmössa hemma i brevlådan och snart står jag på den där trappan med vin i kroppen och springer ut med alla de där människorna som har varit min trygghet i 3 år. Snart sparkas vi ut i ovissheten ensamma utan varandra, mina kära estetlärkor vi kommer växa upp och bli något annat, något mer.

 

Men vi klarar det här, vi kommer alla leta lägenheter, förlora jobb, hitta jobb, leva som fattiga, leva på lyckan när vi får våran första lön, alltid vara ovetande om framtiden och vi alla kommer vara så jävla rädda. Men det är ingen fara, för vi kommer vara så jävla lyckliga ändå. Hallå vi kommer att festa in på nätterna, vi kommer att upptäcka världen och finna nya gator. Vi kommer att skratta så vi får ont i magen och vi kommer finna fler intressanta människor som förgyller våran vardag.

Vi kommer att lösa allt vi finner på vägen, det kommer att gå.

Jag är så jävla rädd att hamna i någon kassa på någon liten affär i en småstad. Rädd på riktigt, jag vill ju så mycket med mitt liv. Men det är där jag förstår, jag har större tankar än den där kassan för där vill jag inte vara. Det är bara jag som kan sätta stop för vad jag vill, jag kan om jag vill. Jag ska göra tiden jag har lycklig, jag ska göra den meningsfull och hitta saker som inspirerar mig. Jag kan bli vad jag vill, och tiden är bara något mänskligt dumt påhitt så den behöver jag inte vara rädd för. Tiden är alltid den värsta fienden men vi får lära oss att jobba med den, ta inte för mycket vatten över huvudet och stanna upp och andas.

 

Vi kommer klara det här.