Och vad gjorde jag, jag vinglade hem den där natten till spegeln där jag stirrade mig blind rakt in i mina ögon och tänkte "är det där verkligen jag? Nej, nej nej nej, det där är bara mitt patetiska lilla skal."
Jag vet inte vad dom säger om ungdomen, att det är en jobbig, konstig men jävlar så betydelsefull tid. Jo, det enda jag vet är att jag vill göra den storslagen. Storslagen på alla sätt och vis, jag vet om att jag vill leva det där livet som man aldrig riktigt vet hur det kommer att sluta.
Så många gånger jag och hon suttit på någon parkbänk och skrikit "Vad gör vi med våra liv!? Det måste hända något annars dör vi. Vi åker härifrån." Sekunden efter ringer telefonen och vi springer snabbt upp genom halva stan skrattandes sen står vi i en främmande hall med okända ansikten och en hel kväll framför oss.
Vi träffar alla de andra sen så hamnar vi i en stor lokal med ljus som blinkar och människor som skrattar, vin i handen och vi bara dansar. Vi dansar så våra fötter gör ont sen sitter vi på någon bänk igen utanför. Glada.
Hela mitt liv är lite hit och lite dit, jag stirrar fortfarande rakt fram på bussen med högsta volym på hörlurarna men jag tror att jag är lycklig iallafall. Jävligt lycklig. Jag lever för de där dagarna när allt är perfekt nästan.
Och hallå, när min barndomsvän och jag stod i kön till toaletten den där natten då allt mest var en dimma, när vi stod där och dörren öppnades och ut kom hon. HON som hallå!! bor i berlin och den sista man trodde man skulle se. Hallå hon kom ut från toan och våra tårar bara rann, lovely du. Fuck vad jag va glad att se dig, kanske att hjärtat lättade så sjukt mycket när jag kramade om dig. Lovely du, berlin är för långt bort.
Sen försvann vi allihop, minns bara den där spegeln.
0 kommentar(er)
