MEN SNÄLLA KÄNN NÅGONTING DÅ.

Jag gick genom staden med 10 rosor i ena handen och andra handen om hatten så vinden inte skulle ta den med sig. I med hörlurarna och låtsas som att allt är en film, för allt känns fan mycket finare då. Så problemfritt och lätt.
 
Fredagskväll och en lite orolig mage övergår till en fnittrande kropp och hej va gott det är med rödvin. 10 cm platåskor hem och jag bara pratar pratar pratar, du säger att jag är konstig men det visste jag väl redan. Jag frågar om jag är konstig när jag är bland människor eller ensam och du svarar att jag är konstig när jag är ensam, konstigt bra eller konstigt dåligt vet jag inte. Konstigt jag antar jag. 
 
För många tankar och nej fan jag råkade visst skicka iväg den där snapchatbilden, lika bra för det kändes i hela magen. DET KÄNDES FÖR MYCKET. Men samtidigt nej ångest. Fan jag är patetisk.
 
Livet slänger en hit och dit, kastas fram och tillbaka och den där vägen är hur krokig och vinglig som helst. Det finns inget nästa vecka för jag vet inte ens vad som händer imorgon, vad händer med mig.
Jag söker jobb halva nätterna och är så pisstrött på vuxenlivet (hallå jag som inte ens börjat med allt det där vuxna). Försöker tänka att allt löser sig men dags att vakna, denna värld styrs av pengar men jag vill ju leva för konsten.
Jag träffade en tjej bland alla glas av rödvin, hon sa "Åk till London, lämna allt och bli en helt ny person om du så vill. Åk dit och se vad som händer." Fan, vad hon va smart.
 
 
En fin vän och jag satt på en bänk, det var kallt men det spelade ingen roll. För precis där insåg vi kanske hur sjukt livet kan vara. Jag insåg att min hjärna kanske inte är helt konstig, för det är sådär livet känns för alla.

The weight of us.

 
Bråttas med tanken på tiden och paniken och försöker andas när jag åker hem med bilen.
 
Man vet inte ens vilken vecka det är för man tar allt en dag i taget, en dag till och en dag till sen kommer man stå där mycket fortare än väntat och springa ut, bort från skolan. Det där kommer nog lösa sig.
Har annars en identitetskris just nu och färgade håret svart/lila och skaffade smiley. (det mest spontanste jag någonsin gjort i mitt liv tror jag, bör jag ta bort den? beslutsångest). Annars har jag köpt mig små väskor och klackskor i hopp om att de ska användas men föredrar platåskorna och ryggsäcken. Det är okej.
 
Hur mår ni? Jag saknar er.
 
 
 

Allting dör här, även stjärnorna.

 
 
 
När jag mår som bäst.
 
Jag tog bussen hem 9:30 och var klar med skolan för dagen, sol sol sol och väl ensam hemma, satte på kaffe, hämtade 4 täcken, 6 kuddar, dator och frukost. Hatt och solglajjor och en hel förmiddag på altanen med bon iver på högsta volym och solen som lämnade några svaga fräknar på näsan. Harry höll mig sällskap bland alla täcken och kände mest att där ville man kanske stanna för alltid.
Då när man sitter och ler och mår så bra, då man prioriterar sig själv och stänger av den där mobilen och bara är själv, jag, jag, jag och då mår man bra.
 
 

NU sätter jag ner foten och sätter stopp för allt, vill inte leva för den där obekväma känslan i magen, jag vill leva för solen ute på altanen med kaffet i handen, vill inte leva för att prioritera andras lycka för hallå fuck allting jag måste bli glad på riktigt ibland, som en väldigt bra vän sa "du ska tänka på dig själv för du är sämst på det". Till er alla, lev livet så ni blir sjukt jävla lyckliga på riktigt, annars spelar ju ingenting någon roll. 
 
 
 

Det man minns.

Och jag mår jättebra idag, eller inte bara idag utan för det mesta.
Det är lov nu och jag vill ha äventyr nätterna långa, väntar spänt till onsdag kväll för då hoppas jag någonting händer. Men sälänge slänger jag upp lite gamla anteckningar från mobilen då känslorna rev i bröstet. KRAM.
 
 
"Jag börjar hitta rätt takt till andetagen igen."
 
 
 "Som en jävla vägg som står i vägen, som en svart dimma som jag inte vågar passera, som dom där panikandetagen när man tänker att snart dör jag. Rädlan för precis allting, för precis nu. Rädslan att inte göra människor nöjda och rädslan för att inte agera rätt. JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT."
 
"Allt jag rör vid skriker tillbaka till slut."
 
 
 "tid hit och tid dit, om jag skulle kunna så skulle jag vara på alla ställen samtidigt men måste prioritera mig själv."  
 
"Imorse vaknade jag på bästa möjliga sätt, utav att pojken min pussade mig i pannan, han är lovely, lovely, lovely."
 
 
 "Det konstanta skrattet som gör att mina kinder gör ont. Ögon som ler och hjärtat som jublar.
Inga onda tankar eller ofrivilliga drag. Känslor jublar och längtan drar mig framåt.
Hur ljust och allt gnistrar, nästan för vackert för att vara sant.
Jag vet inte vad det är, det kanske är livet som har visat sina bästa dagar.
Det känns som om bollen av lycka som brukar finnas i magen nu finns överallt.
Den har nästan tagit över mig.
Tack."

Långsamt.

 
Stressig värre. 
Slängdes upp ur sängen alldeles för tidigt imorse av kära bror som skulle ge mina armar en omgång på gymmet, följde gärna med och det var nog ett av de jobbigaste passen på länge haha!
Gymkortet är införskaffat och det känns så otroligt skönt, ska kämpa för den där kroppen som jag verkligen vill ha nu. 
 
Har också hunnit med lite secondhand och shopping med mamma, hittade världens underbaraste tröja som föreställer gudar eller något liknande i något pixligt mönster, herreeeeeesåsnygg.
 
 
 
 
 

in the happyland.

Denna blogg består nu av dåliga brusiga bilder och endast meningslös text. Men det får vara så för det är okej.
 Allt är så himla okej känner jag just nu.
Det är okej att hata vardagen ibland, eller ganska ofta, det är okej att vara deppig, det är okej att vara svinglad, det är okej att gråta och skrika offentligt, det är okej att hata någon utan anledning, det är okej att vara för full mitt i natten, att inte vilja prata med människor, att utesluta folk för att må bättre själv, det är okej att säga nej, det är okej att säga ja, att inte lämna in läxan i tid, att inte få godkänt på det där provet, det är okej att sova för länge,  det är okej att skita i allt, att vilja dra ifrån allting, att skriksjunga precis när man känner för det, så jävla okej att inte tycka som alla andra, det är okej att äta 3 chokladkakor på en dag,  att vara aspepp när alla är nere, att råka säga opassande saker, att känna sig fel ibland, att känna sig känslokall, att gråta över killar och hata dem, att kära ner sig i andra, att ifrågasätta den man älskar, att sakna, det är okej att känna tonårsdeppen MEN KOM IHÅG VI ÄR SÅ JÄVLA BRA ÄNDÅ.
 
 
 

save you.

 
Fotokursen i skolan tar död på mig, nej förresten hela skolan tar död på mig.
Vill bort härifrån och lämna allting, vill sätta mig ensam på ett tåg och uppleva nya gator själv.
IBLAND VILL JAG BARA SPRINGA.
 
Och jag som satt på bussen och tänkte att jag skulle bli mer positiv över allting. Men hallå jag vill bara hitta någonting nytt. Något, vad som helst.
 
De säger att man ska göra ett självportätt som beskriver en själv, bara därför gjorde jag detta:
 
 
 

Svammel blir bara en svart sörja när det väl kommer ut.

Spring spring spring allt vad vi har, tappar allting vi har i bakfickorna men det noterar vi när vi redan sitter på spårvagnen. Sista spårvagnen hem och vi sitter där bredvid varandra, sittar ner i marken och svär för oss själva.
 
Var är vi och fan, vi har redan åkt för långt så panik tryck på knappen för vi ska av. Vi ska hem, vi sparkar i marken och skriker allt vad vi har. För fan för allting.
Jag har lånat min brors lägenhet och där ligger 5 tonårshjärtan och slår efter en natt i kylan. 
 
 
 
Ibland vill man slå folk i ansiktet, det har hänt att jag gjort det.
Därför säger jag stop, det är tid att börja umgås med de som gör mig lycklig. Inte de som gör mig till någon jag inte är när de är vid min sida.
Fuck detta. Men ibland tror jag att jag är så känslokall som det bara går att bli.
 
Stirrar fortfarande rakt fram och vad fan hände där egentligen.
 

Vi säger ingenting, tyst. Vi tittar bara rakt fram tills det går över. känslorna.

 
 
 
 

HALLÅ VI MÅSTE SKRIKA HÖGRE.

Och vad gjorde jag, jag vinglade hem den där natten till spegeln där jag stirrade mig blind rakt in i mina ögon och tänkte "är det där verkligen jag? Nej, nej nej nej, det där är bara mitt patetiska lilla skal."
 
Jag vet inte vad dom säger om ungdomen, att det är en jobbig, konstig men jävlar så betydelsefull tid. Jo, det enda jag vet är att jag vill göra den storslagen. Storslagen på alla sätt och vis, jag vet om att jag vill leva det där livet som man aldrig riktigt vet hur det kommer att sluta.
 
Så många gånger jag och hon suttit på någon parkbänk och skrikit "Vad gör vi med våra liv!? Det måste hända något annars dör vi. Vi åker härifrån." Sekunden efter ringer telefonen och vi springer snabbt upp genom halva stan skrattandes sen står vi i en främmande hall med okända ansikten och en hel kväll framför oss. 
Vi träffar alla de andra sen så hamnar vi i en stor lokal med ljus som blinkar och människor som skrattar, vin i handen och vi bara dansar. Vi dansar så våra fötter gör ont sen sitter vi på någon bänk igen utanför. Glada.
 
Hela mitt liv är lite hit och lite dit, jag stirrar fortfarande rakt fram på bussen med högsta volym på hörlurarna men jag tror att jag är lycklig iallafall. Jävligt lycklig. Jag lever för de där dagarna när allt är perfekt nästan. 
 
 
 
Och hallå, när min barndomsvän och jag stod i kön till toaletten den där natten då allt mest var en dimma, när vi stod där och dörren öppnades och ut kom hon. HON som hallå!! bor i berlin och den sista man trodde man skulle se. Hallå hon kom ut från toan och våra tårar bara rann, lovely du. Fuck vad jag va glad att se dig, kanske att hjärtat lättade så sjukt mycket när jag kramade om dig. Lovely du, berlin är för långt bort. 
Sen försvann vi allihop, minns bara den där spegeln.

Du skrattade hela vägen hem och jag frågade vad som är så himla roligt. Men jag skrattade jag med.

 
 
 
Som en tung ångestklump i bröstet där hjärtat slår för hårt för att vara normalt.
 
Sidor och sidor ska skrivas till den där jävla uppgiften som ska vara inne imorgon i skolan, första lektionen och jag kommer att sitta på bussen dit med för hög musik i öronen och stirra tomt ut genom fönstret som vanligt.
Måste skriva men fan var är den inspirationen, jag sitter här med sjuhundrafemtioåtta miljoner andra tankar i huvudet som tar upp precis varenda lilla vrå av yta som finns i hjärnan.
 
Jag behöver andas.
 
Och varenda jävla ord bränner och svider där det inte borde kännas alls.
Onda ben efter springande nere på gatorna till det där lilla utrymmet där alla var fulla och dansade i någon dimmig lokal, där cidern kostade 10 kronor och människorna stod överallt. Vi skrattade ju iallafall.
 
 
 

kaos, släpper allting för ett tag och andas ut.

Oooooh det är väl ungefär mitten av december och jag drömmer mest om att kunna gå ut i jeansvästen igen.
 saknar 
 
Men annars så pluggar pluggar pluggar jag, går promenader på kvällarna med kalla händer, ikväll ska jag fotografera en spelning, imorgon ska vi alla dricka vin och på söndag blir det troligen fotografering.
Hoppas ni överlever dessa depptider, kraam
 

Vad skulle vi annars göra.

Vill skriva femhundratrettioåttatusen rader om igår.
 
Men allt jag kan säga nu är att vi hade kristaller överallt och de ramlade av överallt. Det var en fin kväll. 
Troligtvis den bästa kvällen vi någonsin haft tillsammans. Fan så himla lyckliga vi var när vi dansade in i natten. 
 En liten bild på Miriam och mig från precis innan vi drog till alla de andra underbarlingarna.

Heavy in your arms.

Efter en jobbig helg tog vi en paus från allt och umgicks bara vi. Nödvändigt att andas lite och bara umgås med de man håller nära om hjärtat. Fina människor.
Miljoner kramar och ta hand om er och era nära och kära.
 
 
 
 

NO SLEEP IN THE CITY.

Framtiden, du ändliga ångestmoln.
 
Igår sprang jag omkring på en mässa för att hämta papper och prata med människor om var och vad jag kan plugga vidare efter gymnasiet, förvirrad och ångesten inför vad jag inte vet vad jag ska plugga blev ännu större.
Ännu värre, fler frågor och det känns ännu mer hopplöst.
 
Min framtid, du sparkar på mig när jag redan ligger ner. Du hoppar på mig när jag inte vill ha dig här.
Framtiden, snälla kan du sluta trycka ner mina axlar och göra dem tunga av ovetenhet. 
 
Snart landar min studentmössa hemma i brevlådan och snart står jag på den där trappan med vin i kroppen och springer ut med alla de där människorna som har varit min trygghet i 3 år. Snart sparkas vi ut i ovissheten ensamma utan varandra, mina kära estetlärkor vi kommer växa upp och bli något annat, något mer.
 
Men vi klarar det här, vi kommer alla leta lägenheter, förlora jobb, hitta jobb, leva som fattiga, leva på lyckan när vi får våran första lön, alltid vara ovetande om framtiden och vi alla kommer vara så jävla rädda. Men det är ingen fara, för vi kommer vara så jävla lyckliga ändå. Hallå vi kommer att festa in på nätterna, vi kommer att upptäcka världen och finna nya gator. Vi kommer att skratta så vi får ont i magen och vi kommer finna fler intressanta människor som förgyller våran vardag.
Vi kommer att lösa allt vi finner på vägen, det kommer att gå.
Jag är så jävla rädd att hamna i någon kassa på någon liten affär i en småstad. Rädd på riktigt, jag vill ju så mycket med mitt liv. Men det är där jag förstår, jag har större tankar än den där kassan för där vill jag inte vara. Det är bara jag som kan sätta stop för vad jag vill, jag kan om jag vill. Jag ska göra tiden jag har lycklig, jag ska göra den meningsfull och hitta saker som inspirerar mig. Jag kan bli vad jag vill, och tiden är bara något mänskligt dumt påhitt så den behöver jag inte vara rädd för. Tiden är alltid den värsta fienden men vi får lära oss att jobba med den, ta inte för mycket vatten över huvudet och stanna upp och andas.
 
Vi kommer klara det här.
 
Här är förresten världens bästa video, kolla kolla kolla.

slå sönder min värld, det är allt jag begär.

En outfit för några dagar sen för såhär såg jag verkligen inte ut idag. Idag har jag legat hemma i sängen i mjukisbyxor och i störta stickade tröjan jag äger, med glasögonen på nästippen och bara kollat på serier. Kanske tyckt lite synd om mig själv för att jag hostar så jag får ont i magen och den där jävla förkylningen som vägrar gå över. Menmen! Det kan faktiskt vara skönt att göra precis ingenting och bara sova hela dagen! 
 
Och denna outfit är ja.. helt seconhand faktiskt, skorna, jeansen, bältet, tröjan, jackan, väskan och hatten. Ja fick nog hela denna outfit för under 150 kr, bra kap!
 
 

Men jag vill inte lyssna och jag vill inte se.

 
Ikväll åker jag in till stan för att dricka vin i någon plastmugg och skratta med de lyckliga. Lördag och dagen till ära kommer nog allt bli bra.
Hoppas ni har en fin helg, puss på er.
 
 
 
 
 
 

Nog fan är jag starkare.

Secondhand i alla dess former är jag intresserad av, och som tur är så är Miriam likadan! Vi springer secondhand flera dagar i veckan och letar fynd! Igår fann jag dessa uuuunderbara jeans för en ynka tia! Jublade lite av lycka och attans va snygga de är till ett par boots. 
 
 

Vart har du gömt dig på senaste tiden.

 
Några svartvita fotografier från den senaste tiden som jag inte riktigt har haft tid att visa er.
Kameran är med överallt och hela tiden känns det som. Försöker för tillfället exprimentera så min hjärna exploderar, photoshop i timmar på kvällarna och försöker finna inspiration överallt. Vet ni någon grym fotoblogg eller inspirationskvälla? Vad är era tips? Dela gärna med er!


Jag finner mest inspiration på tumblr (älskade älskade tumblr <3), men har också insett att bara du går på gatan och tittar upp får man en helt ny känsla. Träden eller de där husen som man alltid går förbli blir helt plötsligt vackra. Hoppas ni mår bra, puss
 
 
 
 
 
 
 

Timmarna vi gör.

 
Veckan har varit stressig och viktig så gjorde en liten video på det också, fotograferingar flera dagar. Timmar i mörkrummet (för den här gången skippade vi de digitala kamerorna och körde på analogt!) Hur roligt som helst och resultaten blev underbara!

Spännande också att ställa upp som modell i en sån underbar miljö som detta, ett gammalt hus som inte används längre! Utan värme eller kläder, så väntar på att snart bli sjuk men det är det värt!
 

Mili

 
Den där Mirrefirre. Saker som är bra med Miriam:
Hur hon bara stod där i likadan klänning som jag och tack för att du inte bytte skola, hur vi två fortfarande matchar våra kläder utan att tänka på det eller ens veta om, hur folk frågar om vi är syskon, hur vi kan skypa hela kvällarna för de blir inte lika ensamma och tråkiga då, hur vi hjälps åt med eyelinern innan vi springer iväg med pirriga ben till den där festen, hur båda två känner att vi måste göra någonting annars dör vi så vi tar spontat tåget till främmande gator, hur hennes familj känns som en extrafamilj, hur vi i seriösa situationer inte får kolla på varandra för då börjar vi bara skratta, hur bra vi är på att samarbeta och lyckan när vi skapade Mili, hur vi skrek så högt vi kunde när vi fick vårat första fotojobb tillsammans.
 
 
Hur vi alltid har otur med saker och ting, hur bussen åkte iväg precis framför oss så vi fick gå i 45 minuter i regnet och hur vi då skrek högt de fulaste orden vi visste, jag verkligen älskar att vi kan sitta osminkade i de fulaste (men mysigaste) kläder vi har och äta framför en film, hur underbart hela bråvalla var tillsammans med Caroline, hur vi hela gänget kan dra iväg och ta en cider efter skolan, eller alla de kvällar vi alla skriksjungit på någon okänd altan och varit så jävla lyckliga, livet är medrassen som ligger bäddad åt mig på Miriams golv, hur man kan rymma dit när väggarna i mitt rum äter upp mig. Hur nöjda vi var med våran utställning vi gjorde i skolan, eller hur vi kan ta en konstrunda en eftermiddag och bara kolla konst i stan, hur vi går igenom pepp och depp.

 
Hur hon älskar att plantera blommor men jag avskyr det men grät ändå en skvätt när hon gav mig en blomma hon ordlat åt mig (förlåt för att den dog efter en vecka), minns du när jag ringde dig och vi skrek i telefonen för DU OCH JAG var med på devotes framsida!!!, hur vi kan fördriva tid i secondhandaffärer och prova någonting som känns som hela affären, hur du också älskar att sitta i en park eller bara hur mycket du älskar cola, hur du förstår mina sjuka idéer och kommer med ännu mer idéer, när jag sa till dig att jag var så trött på den här staden så jag vill dö och du svarar "du anar inte hur jävla skönt det var att höra dig säga det där".
 
Kom nu åker vi bort härifrån Miriam, på riktigt.
 
 
 
 

Allt jag rör vid skriker tillbaka tillslut.

 
Är det så konstigt om man kanske vill fly litegrann, kanske dra iväg helt ensam och gå på okända gator där ingen vet mitt namn. Tystnad och ekande tomhet på en fullproppad gata.
Är det så konstigt om man inte orkar med dom här regniga gatorna och ledsna människorna.
Är det konstigt om man skriker inombords för fan, jag har tappat bort mig själv i något trassligt oförståeligt jobbigt mönster som jag inte vågar, kan, vill bryta mig ur.
Vi har fastnat någonstans där på mitten och där allt känns tomt där gör det ont.
"Det kanske är sant det du säger".

Behöver lite tid kanske att andas igen.
 

Skullgirls

 
 I helgen har jag och Miriam varit vimmelfotografer på ett uteställe här i stan, en riktigt lyckad kväll men många bilder och trevligt jobbfolk!
Efter jobbet fortsatte kvällen till andra ställen där folk dansade och musiken var så hög så man fick skrika. Plötsligt hamnade vi i världens största lägenhet där folk var utklädda till pingviner, hippies, och bara allmänt mycket fakeblod. Drog med lite trevligt folk som gjorde kvällen intressant och spännande och för en sekund kändes allt kanske lite ovanligt bra för att vara lilla norrköping.

En av de bästa kvällarna på länge.
 
 
 

kom hit och skaka om mig, gör någonting. vad som helst. jag dör.

 
Är som en levande död, springer omkring men på bussen stirrar jag bara rakt fram.
 
 

Breathe me.

Höst och kyla när man väntar på bussen som tar en till skolan.
Tjocka strumpbyxor, halsduk och för första gången på hur många år som helst har jag köpt mig en mössa.
Fet eyeliner som vanligt och dagarna rinner iväg, helgen är full av aktiviteter och jag längtar tills lovet då man kan andas ut, på riktigt. 
Annars känns livet upp&ner och det blir mest en evig tid i veckorna.
 
Hoppas ni mår bra, miljoner kramar på er. 
 
 
 
 

Zombie girl.

Gårdagen bjöd på många skratt och härliga stunder.
Filminspelning och jag fick agera zombie, någonting jag absolut inte hade något emot, för vem vill inte sminka sig till någon köttätande varelse?
Dagen fortsatte med kalla händer och många omtagningar, kvällen erbjöd filmmys med skräckfilmer och pizza i soffan (mmm lovely). 
Såhär såg jag ut och på mili finns alltid fler bilder!

 
 

genom något risigt gammalt filter.

Ligger mest här:
 
Målar sånt här:
 
Och umgås med den här:
 

Låt mig skrika låt mig se.

skrikande panikångest och jävla helvete. Grip tag i täcket (det tar snart slut).
 
 
Skriver rader efter rader men raderar igen, tar fram dagboken och skriver fort där med darrande text för där ser ingen. Jag vill skriva om den helvetes klumpen i bröstet som man kan känna om kvällarna och tankarna som tror att man är så konstig. Om kvällarna då man känner sig som ensammast i världen och dagarna när man går med tomma blickar och inget hopp finns kvar. Jag vill berätta om alla de gånger då man måste fly verkligheten för att hitta något vis att ens andas, och när man nästan är nära på att ge upp. Jag vill skriva om hur det kan svida innanför ögonen och hur fort tankarna egentligen kan gå. Hur overkligt allt kan verka och hur man verkligen inte vet någonting.
Men jag vill också skriva om den glada bollen i magen när man håller handen med någon man tycker om, hur man skrattar mitt i natten när man springer fram på gatorna med vänner vid sin sida och vin i kroppen. Jag vill skriva om de där stunderna då man stannar upp, blundar och tänker "fan vad mitt liv är bra just nu." 
Jag vill sätta ord på allting men mest av allt vill jag ha svar på det mesta. Jag vill få ihop mina tankar och inse att här är nu.
 
(Här är jag där jag ser ut som en liten pojke med rött bälte och randig tröja. Är glad att det bara är 1 dm kvar till mitt drömhår och också lite glad över att idag fixade jag det där helvetes körkortet. kram. och snälla ge mig något att skriva om, vad vill ni se.)

everybodys world.

Gjorde en video om gårdagen med en lånad liten canon g12 från skolan! 
Miriam och julia, vi en vanlig fredag efter skolan ungefär. Och i slutet av videon får ni se lite av ett fotojobb mirre och jag hade igårkväll! Och glöm inte att kika in på Mili bloggen, klicka här!
Kram (och ursäkta för vissa extremt fula klipp på oss. puss)
 

Igen och igen, det snurrar i ditt huvud.

Lite vad jag har sysslat med den senaste tiden. 1. Jag och min pojke firade hela 1,5 år för mindra än en vecka sen. 2. Jag har precis färgat mitt hår svart/lila och är så himla nöjd. Äntligen är det röda borta och hoppas det förblir borta ett tag nu.3. I fredags tillbringade jag kvällen och natten tillsammans med några av alla guldkorn från klassen, där vi skålade och firade att snart snart snart är det vi som tar studenten och firade att vi var vi helt enkelt. (en så himla fin kväll). 4. Provar på olika sminkningar till kommande äventyr, några planer.5. Jag har mest målat på min lediga tid, för att rensa tankarna lite och andas mellan alla saker som man måste göra här i livet. 6. Miriam och jag fixar inför en kommande utställning, alltså åh vad vi är nöjda. Det är nu vi inser hur bra vi jobbar tillsammans, saker är som en självklarhet när vi planerar saker.

Follow on Bloglovin
RSS 2.0