Äh kom, vi går och tar lite ravve.

Men hallå, glömde ju visa bilder från bråvalla. Bråvalla som var helt kaos, helt galet sjukt, fullt av skratt, springa runt i leran och leta nya spännande människor, åka karusell sista natten högt över Norrköping och man bara skrattar och skriker för man har fått i sig lite för mycket vin i kroppen men är så himla glad ändå, när vi delade på raviolibrukar varje dag, satte oss på marken och blåste såpbubblor tills människor kollade konstigt och irriterat på oss, sprang hand i hand till spelningar som vi var sena till, ramlade i leran och kunde inte sluta skratta, klagan, skriken, lyckan och det där sunkiga livet och glittriga kristaller i pannan, det är helt okej.
 
Jag och Julia sista kvällen, någongång halv 6 på morgonen och fortfaranade lyckliga. (älskar killen i stolen bakom)
 
Någon natt där man tänkte "oh fan va fett det här ser ut" och knäppte en bild, favoritbilden från hela festivalen troligtvis.
 
Julias och mitt underbara tält, så otroligt litet och där inne kunde man inte andas när man vaknade. Men vi dekorerade med en blomsterrabatt och ljusslingor.
 
Från när vi dansade och hade den där shitlivetärsåjävlabrajustnu-känslan.
 

Studentbalen 2014

Bättre sent än aldrig ellerhur?
Pysslade ihop en liten video från studentbalen, detta är när vi träffades innan och minglade och hade det trevligt! Hade tyvärr inte med kameran inne på själva balen men här är någonting iaf! Saknar de där människorna. <3
 

And I'm a goddamn coward, but then again so are you.

Om jag bara kunde spola tillbaka tiden 3 år och berätta för mig själv hur annorlunda allt kommer att bli.
För hallå, allt varar inte en evighet.
 
 
Jag ringer dig 3 signaler och slänger på för att rösten inte håller.

Studenten

"Nej börja inte gråta, då kommer jag också gråta och då går det inte att sluta."
 
Studenten, den där tiden som man pratat om huuur länge som helst och shit vad vi har längtat. Vi har pratat, planerat och varit spända. Och nu, allt är över. Som en tomhet som sliter tag i en inifrån och som vägrar släppa. Hallå, vad hände.
 
13 juni och vi alla fyller upp våra champangeglas vid frukost, fnittriga och sedan beger vi oss mot kyrkan. Det är vi, vi som går med vita klänningar och hatten på huvudet. Glada och bara så himla pepp på allt.
Dagen kändes som 10 minuter, allt gick så fort. Vi sprang ner för trapporna, alla de människorna som betyder så otroligt mycket för mig och som blivit min tid de senaste 3 åren. Vi sprang genom de öppna dörrarna och ut, ut till folkhavet där alla våra familjer stod, vi skrek av lycka och skrattade så det gjorde ont om kinderna. Vi var så lyckliga. Åka flak och dricka ännu mer champange, kan ha varit den bästa tiden i mitt liv utan att ljuga.
 
Men vi grät, och vi var lyckliga. Dagen bestod av miljoner känslor i magen som slogs omkring, man grät för att man lämnade sin trygghet och allt man kände till, för att man lämnade de man älskade och för att vissa flyttar iväg. 
 
Nu står vi kanske lite vilsna och frånvarande kvar, vi vet inte vad vi vill göra med livet eller hur det ens kommer att bli av. Men livet löser sig alltid, vägen kommer inte vara spikrak och man kommer absolut inte hamna där man tror att man kommer hamna. Det känns jobbigt i bröstet men hallå, vi har faktiskt möjligheter att göra precis vad vi vill nu, vi är lite utav fria. Och hela ES11b är så fina människor så det blir någonting bra utav de alla, och förresten, lycka till i framtiden fina vänner.
 
 
 
Och den där jobbiga biten, att inte vara omringad av de där som har varit en lite extra varmt om hjärtat, vi som har gjort så otroligt mycket saker ihop. Tack för dessa 3 år och för att jag har fått lära känna världens finaste människor, verkligen. Fler år ska det bli, detta är bara början! Jag älskar er, forever diamonds.
(bild lånad av Caroline http://carrostyle.devote.se) På hennes blogg kan ni även se världens bästa film som hon gjorde om våran studentvecka (!!)
 
 

Det är natt och vi stänger inne känslorna för vi vill inte ha de här.

 
 
Ni vet det där hålet i bröstet som skapas när känslorna i magen blir för mycket.
När man stirrar rakt fram och undrar om det någonsin kommer att gå över. Om det någonsin kommer bli bättre eller är det bara det här det är.
Ryck tag i mig och släng mig långt bort eller väldigt nära, för just nu vet jag inte någonting alls. 
 
Ringer dig 3 signaler men slänger på luren för rösten håller inte.
Det är inte vackert, någonstans. Det känns mest i bröstet, så jävla ont. 
 
 

skriker ut min kärlek men det räcker inte till.

Och det blir väl bara något kaos i hjärnan för nu händer allting direkt.
Springer fort ner till garaget och backa ur bilen, köpa hårnålar, glittriga smycken och fort vi måste testa balsminkningen. K A O S. Studenten är inte fridfull, det är stressigt och skär som en ångestklump i magen för jag älskar varenda en av de där människorna. 
 
Och vi hade någon fest som vi kallade klassfest, för det var vi där. Och vi bara dansade, dansade, dansade. Vi drack vin och kollade varann i ögonen och bara skrattade. Någon slog på våran låt, det kanske var någon av oss eller av slumpen, det minns jag inte. OH HOME, och vi stod alla 5 i en ring och kramades. Kramades och grät för att fan, snart får man inte se er varje dag. Snart, så otroligt snart far ni iväg och jag känner mig ensam kvar. Jag behöver er. Vi dansade, och vi grät. Det var så otroligt fint även fast jag aldrig tror jag haft en så kliande, bultande, jobbig känsla i bröstet. Ni. Ibland kan jag inte förstå hur jag kan ha blivit så fast vid några andra människor. Lämna mig aldrig, för det var så uppenbart på det där dansgolvet att jag inte skulle klara en dag utan er. 
 
Imorgon är det bal och vi ska ha roligt, vi ska känna oss så otroligt fina och vara lyckliga, lyckliga som vi oftast är ändå.
 
 
 
 

Osäkert att du kommer ihåg.

Hade la tråkigt någon dag när jag fick tid över som jag egentligen inte har och gjorde en liten film på när jag sminkade mig. Fråga inte varför men tyckte det va skojsigt.
KRAM
 

Ha-ha-ha jag tänkte bara på dig.

Och det var väl där någonstans mellan andetagen som jag förstod mig på tiden. Det har gått alldeles för lång tid, alldeles för många bussturer in till stan, för många skratt med vännerna på lördagskvällen, för mycket och det är nu svart och tomt. Den där tomma, ihåliga bollen i magen gör sig synlig och jag står bara still.
Tankar går 200 varv runt i huvudet varje sekund, jag skyller på trötthet och det är väl sant. Jag är så jävla trött.
 
Menmen, alla de här svammlande orden blir till meningar men jag vet inte egentligen vad det betyder, de ord jag skriver ner i anteckningarna på mobilen när jag vaknar klockan 3 på natten och rabblar meningar som just då beskriver känslan. Är helt lost i mig själv just nu, men det har väl sin lilla charm det med.
 
Allting kändes iallafall så jävla fint när vi höll varann i hand alla vänner, sprang nerför trapporna och skreksjöng allt vad vi hade och bara var så jävla lyckliga. Klockan 3 är den bästa tiden för att gå hem.
 
 

MEN SNÄLLA KÄNN NÅGONTING DÅ.

Jag gick genom staden med 10 rosor i ena handen och andra handen om hatten så vinden inte skulle ta den med sig. I med hörlurarna och låtsas som att allt är en film, för allt känns fan mycket finare då. Så problemfritt och lätt.
 
Fredagskväll och en lite orolig mage övergår till en fnittrande kropp och hej va gott det är med rödvin. 10 cm platåskor hem och jag bara pratar pratar pratar, du säger att jag är konstig men det visste jag väl redan. Jag frågar om jag är konstig när jag är bland människor eller ensam och du svarar att jag är konstig när jag är ensam, konstigt bra eller konstigt dåligt vet jag inte. Konstigt jag antar jag. 
 
För många tankar och nej fan jag råkade visst skicka iväg den där snapchatbilden, lika bra för det kändes i hela magen. DET KÄNDES FÖR MYCKET. Men samtidigt nej ångest. Fan jag är patetisk.
 
Livet slänger en hit och dit, kastas fram och tillbaka och den där vägen är hur krokig och vinglig som helst. Det finns inget nästa vecka för jag vet inte ens vad som händer imorgon, vad händer med mig.
Jag söker jobb halva nätterna och är så pisstrött på vuxenlivet (hallå jag som inte ens börjat med allt det där vuxna). Försöker tänka att allt löser sig men dags att vakna, denna värld styrs av pengar men jag vill ju leva för konsten.
Jag träffade en tjej bland alla glas av rödvin, hon sa "Åk till London, lämna allt och bli en helt ny person om du så vill. Åk dit och se vad som händer." Fan, vad hon va smart.
 
 
En fin vän och jag satt på en bänk, det var kallt men det spelade ingen roll. För precis där insåg vi kanske hur sjukt livet kan vara. Jag insåg att min hjärna kanske inte är helt konstig, för det är sådär livet känns för alla.

The weight of us.

 
Bråttas med tanken på tiden och paniken och försöker andas när jag åker hem med bilen.
 
Man vet inte ens vilken vecka det är för man tar allt en dag i taget, en dag till och en dag till sen kommer man stå där mycket fortare än väntat och springa ut, bort från skolan. Det där kommer nog lösa sig.
Har annars en identitetskris just nu och färgade håret svart/lila och skaffade smiley. (det mest spontanste jag någonsin gjort i mitt liv tror jag, bör jag ta bort den? beslutsångest). Annars har jag köpt mig små väskor och klackskor i hopp om att de ska användas men föredrar platåskorna och ryggsäcken. Det är okej.
 
Hur mår ni? Jag saknar er.
 
 
 

Allting dör här, även stjärnorna.

 
 
 
När jag mår som bäst.
 
Jag tog bussen hem 9:30 och var klar med skolan för dagen, sol sol sol och väl ensam hemma, satte på kaffe, hämtade 4 täcken, 6 kuddar, dator och frukost. Hatt och solglajjor och en hel förmiddag på altanen med bon iver på högsta volym och solen som lämnade några svaga fräknar på näsan. Harry höll mig sällskap bland alla täcken och kände mest att där ville man kanske stanna för alltid.
Då när man sitter och ler och mår så bra, då man prioriterar sig själv och stänger av den där mobilen och bara är själv, jag, jag, jag och då mår man bra.
 
 

NU sätter jag ner foten och sätter stopp för allt, vill inte leva för den där obekväma känslan i magen, jag vill leva för solen ute på altanen med kaffet i handen, vill inte leva för att prioritera andras lycka för hallå fuck allting jag måste bli glad på riktigt ibland, som en väldigt bra vän sa "du ska tänka på dig själv för du är sämst på det". Till er alla, lev livet så ni blir sjukt jävla lyckliga på riktigt, annars spelar ju ingenting någon roll. 
 
 
 

Det man minns.

Och jag mår jättebra idag, eller inte bara idag utan för det mesta.
Det är lov nu och jag vill ha äventyr nätterna långa, väntar spänt till onsdag kväll för då hoppas jag någonting händer. Men sälänge slänger jag upp lite gamla anteckningar från mobilen då känslorna rev i bröstet. KRAM.
 
 
"Jag börjar hitta rätt takt till andetagen igen."
 
 
 "Som en jävla vägg som står i vägen, som en svart dimma som jag inte vågar passera, som dom där panikandetagen när man tänker att snart dör jag. Rädlan för precis allting, för precis nu. Rädslan att inte göra människor nöjda och rädslan för att inte agera rätt. JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT."
 
"Allt jag rör vid skriker tillbaka till slut."
 
 
 "tid hit och tid dit, om jag skulle kunna så skulle jag vara på alla ställen samtidigt men måste prioritera mig själv."  
 
"Imorse vaknade jag på bästa möjliga sätt, utav att pojken min pussade mig i pannan, han är lovely, lovely, lovely."
 
 
 "Det konstanta skrattet som gör att mina kinder gör ont. Ögon som ler och hjärtat som jublar.
Inga onda tankar eller ofrivilliga drag. Känslor jublar och längtan drar mig framåt.
Hur ljust och allt gnistrar, nästan för vackert för att vara sant.
Jag vet inte vad det är, det kanske är livet som har visat sina bästa dagar.
Det känns som om bollen av lycka som brukar finnas i magen nu finns överallt.
Den har nästan tagit över mig.
Tack."

Långsamt.

 
Stressig värre. 
Slängdes upp ur sängen alldeles för tidigt imorse av kära bror som skulle ge mina armar en omgång på gymmet, följde gärna med och det var nog ett av de jobbigaste passen på länge haha!
Gymkortet är införskaffat och det känns så otroligt skönt, ska kämpa för den där kroppen som jag verkligen vill ha nu. 
 
Har också hunnit med lite secondhand och shopping med mamma, hittade världens underbaraste tröja som föreställer gudar eller något liknande i något pixligt mönster, herreeeeeesåsnygg.
 
 
 
 
 

in the happyland.

Denna blogg består nu av dåliga brusiga bilder och endast meningslös text. Men det får vara så för det är okej.
 Allt är så himla okej känner jag just nu.
Det är okej att hata vardagen ibland, eller ganska ofta, det är okej att vara deppig, det är okej att vara svinglad, det är okej att gråta och skrika offentligt, det är okej att hata någon utan anledning, det är okej att vara för full mitt i natten, att inte vilja prata med människor, att utesluta folk för att må bättre själv, det är okej att säga nej, det är okej att säga ja, att inte lämna in läxan i tid, att inte få godkänt på det där provet, det är okej att sova för länge,  det är okej att skita i allt, att vilja dra ifrån allting, att skriksjunga precis när man känner för det, så jävla okej att inte tycka som alla andra, det är okej att äta 3 chokladkakor på en dag,  att vara aspepp när alla är nere, att råka säga opassande saker, att känna sig fel ibland, att känna sig känslokall, att gråta över killar och hata dem, att kära ner sig i andra, att ifrågasätta den man älskar, att sakna, det är okej att känna tonårsdeppen MEN KOM IHÅG VI ÄR SÅ JÄVLA BRA ÄNDÅ.
 
 
 

save you.

 
Fotokursen i skolan tar död på mig, nej förresten hela skolan tar död på mig.
Vill bort härifrån och lämna allting, vill sätta mig ensam på ett tåg och uppleva nya gator själv.
IBLAND VILL JAG BARA SPRINGA.
 
Och jag som satt på bussen och tänkte att jag skulle bli mer positiv över allting. Men hallå jag vill bara hitta någonting nytt. Något, vad som helst.
 
De säger att man ska göra ett självportätt som beskriver en själv, bara därför gjorde jag detta:
 
 
 

Svammel blir bara en svart sörja när det väl kommer ut.

Spring spring spring allt vad vi har, tappar allting vi har i bakfickorna men det noterar vi när vi redan sitter på spårvagnen. Sista spårvagnen hem och vi sitter där bredvid varandra, sittar ner i marken och svär för oss själva.
 
Var är vi och fan, vi har redan åkt för långt så panik tryck på knappen för vi ska av. Vi ska hem, vi sparkar i marken och skriker allt vad vi har. För fan för allting.
Jag har lånat min brors lägenhet och där ligger 5 tonårshjärtan och slår efter en natt i kylan. 
 
 
 
Ibland vill man slå folk i ansiktet, det har hänt att jag gjort det.
Därför säger jag stop, det är tid att börja umgås med de som gör mig lycklig. Inte de som gör mig till någon jag inte är när de är vid min sida.
Fuck detta. Men ibland tror jag att jag är så känslokall som det bara går att bli.
 
Stirrar fortfarande rakt fram och vad fan hände där egentligen.
 

Vi säger ingenting, tyst. Vi tittar bara rakt fram tills det går över. känslorna.

 
 
 
 

HALLÅ VI MÅSTE SKRIKA HÖGRE.

Och vad gjorde jag, jag vinglade hem den där natten till spegeln där jag stirrade mig blind rakt in i mina ögon och tänkte "är det där verkligen jag? Nej, nej nej nej, det där är bara mitt patetiska lilla skal."
 
Jag vet inte vad dom säger om ungdomen, att det är en jobbig, konstig men jävlar så betydelsefull tid. Jo, det enda jag vet är att jag vill göra den storslagen. Storslagen på alla sätt och vis, jag vet om att jag vill leva det där livet som man aldrig riktigt vet hur det kommer att sluta.
 
Så många gånger jag och hon suttit på någon parkbänk och skrikit "Vad gör vi med våra liv!? Det måste hända något annars dör vi. Vi åker härifrån." Sekunden efter ringer telefonen och vi springer snabbt upp genom halva stan skrattandes sen står vi i en främmande hall med okända ansikten och en hel kväll framför oss. 
Vi träffar alla de andra sen så hamnar vi i en stor lokal med ljus som blinkar och människor som skrattar, vin i handen och vi bara dansar. Vi dansar så våra fötter gör ont sen sitter vi på någon bänk igen utanför. Glada.
 
Hela mitt liv är lite hit och lite dit, jag stirrar fortfarande rakt fram på bussen med högsta volym på hörlurarna men jag tror att jag är lycklig iallafall. Jävligt lycklig. Jag lever för de där dagarna när allt är perfekt nästan. 
 
 
 
Och hallå, när min barndomsvän och jag stod i kön till toaletten den där natten då allt mest var en dimma, när vi stod där och dörren öppnades och ut kom hon. HON som hallå!! bor i berlin och den sista man trodde man skulle se. Hallå hon kom ut från toan och våra tårar bara rann, lovely du. Fuck vad jag va glad att se dig, kanske att hjärtat lättade så sjukt mycket när jag kramade om dig. Lovely du, berlin är för långt bort. 
Sen försvann vi allihop, minns bara den där spegeln.

Du skrattade hela vägen hem och jag frågade vad som är så himla roligt. Men jag skrattade jag med.

 
 
 
Som en tung ångestklump i bröstet där hjärtat slår för hårt för att vara normalt.
 
Sidor och sidor ska skrivas till den där jävla uppgiften som ska vara inne imorgon i skolan, första lektionen och jag kommer att sitta på bussen dit med för hög musik i öronen och stirra tomt ut genom fönstret som vanligt.
Måste skriva men fan var är den inspirationen, jag sitter här med sjuhundrafemtioåtta miljoner andra tankar i huvudet som tar upp precis varenda lilla vrå av yta som finns i hjärnan.
 
Jag behöver andas.
 
Och varenda jävla ord bränner och svider där det inte borde kännas alls.
Onda ben efter springande nere på gatorna till det där lilla utrymmet där alla var fulla och dansade i någon dimmig lokal, där cidern kostade 10 kronor och människorna stod överallt. Vi skrattade ju iallafall.
 
 
 

kaos, släpper allting för ett tag och andas ut.

Oooooh det är väl ungefär mitten av december och jag drömmer mest om att kunna gå ut i jeansvästen igen.
 saknar 
 
Men annars så pluggar pluggar pluggar jag, går promenader på kvällarna med kalla händer, ikväll ska jag fotografera en spelning, imorgon ska vi alla dricka vin och på söndag blir det troligen fotografering.
Hoppas ni överlever dessa depptider, kraam
 

Vad skulle vi annars göra.

Vill skriva femhundratrettioåttatusen rader om igår.
 
Men allt jag kan säga nu är att vi hade kristaller överallt och de ramlade av överallt. Det var en fin kväll. 
Troligtvis den bästa kvällen vi någonsin haft tillsammans. Fan så himla lyckliga vi var när vi dansade in i natten. 
 En liten bild på Miriam och mig från precis innan vi drog till alla de andra underbarlingarna.

Heavy in your arms.

Efter en jobbig helg tog vi en paus från allt och umgicks bara vi. Nödvändigt att andas lite och bara umgås med de man håller nära om hjärtat. Fina människor.
Miljoner kramar och ta hand om er och era nära och kära.
 
 
 
 

NO SLEEP IN THE CITY.

Framtiden, du ändliga ångestmoln.
 
Igår sprang jag omkring på en mässa för att hämta papper och prata med människor om var och vad jag kan plugga vidare efter gymnasiet, förvirrad och ångesten inför vad jag inte vet vad jag ska plugga blev ännu större.
Ännu värre, fler frågor och det känns ännu mer hopplöst.
 
Min framtid, du sparkar på mig när jag redan ligger ner. Du hoppar på mig när jag inte vill ha dig här.
Framtiden, snälla kan du sluta trycka ner mina axlar och göra dem tunga av ovetenhet. 
 
Snart landar min studentmössa hemma i brevlådan och snart står jag på den där trappan med vin i kroppen och springer ut med alla de där människorna som har varit min trygghet i 3 år. Snart sparkas vi ut i ovissheten ensamma utan varandra, mina kära estetlärkor vi kommer växa upp och bli något annat, något mer.
 
Men vi klarar det här, vi kommer alla leta lägenheter, förlora jobb, hitta jobb, leva som fattiga, leva på lyckan när vi får våran första lön, alltid vara ovetande om framtiden och vi alla kommer vara så jävla rädda. Men det är ingen fara, för vi kommer vara så jävla lyckliga ändå. Hallå vi kommer att festa in på nätterna, vi kommer att upptäcka världen och finna nya gator. Vi kommer att skratta så vi får ont i magen och vi kommer finna fler intressanta människor som förgyller våran vardag.
Vi kommer att lösa allt vi finner på vägen, det kommer att gå.
Jag är så jävla rädd att hamna i någon kassa på någon liten affär i en småstad. Rädd på riktigt, jag vill ju så mycket med mitt liv. Men det är där jag förstår, jag har större tankar än den där kassan för där vill jag inte vara. Det är bara jag som kan sätta stop för vad jag vill, jag kan om jag vill. Jag ska göra tiden jag har lycklig, jag ska göra den meningsfull och hitta saker som inspirerar mig. Jag kan bli vad jag vill, och tiden är bara något mänskligt dumt påhitt så den behöver jag inte vara rädd för. Tiden är alltid den värsta fienden men vi får lära oss att jobba med den, ta inte för mycket vatten över huvudet och stanna upp och andas.
 
Vi kommer klara det här.
 
Här är förresten världens bästa video, kolla kolla kolla.

slå sönder min värld, det är allt jag begär.

En outfit för några dagar sen för såhär såg jag verkligen inte ut idag. Idag har jag legat hemma i sängen i mjukisbyxor och i störta stickade tröjan jag äger, med glasögonen på nästippen och bara kollat på serier. Kanske tyckt lite synd om mig själv för att jag hostar så jag får ont i magen och den där jävla förkylningen som vägrar gå över. Menmen! Det kan faktiskt vara skönt att göra precis ingenting och bara sova hela dagen! 
 
Och denna outfit är ja.. helt seconhand faktiskt, skorna, jeansen, bältet, tröjan, jackan, väskan och hatten. Ja fick nog hela denna outfit för under 150 kr, bra kap!
 
 

Men jag vill inte lyssna och jag vill inte se.

 
Ikväll åker jag in till stan för att dricka vin i någon plastmugg och skratta med de lyckliga. Lördag och dagen till ära kommer nog allt bli bra.
Hoppas ni har en fin helg, puss på er.
 
 
 
 
 
 

Nog fan är jag starkare.

Secondhand i alla dess former är jag intresserad av, och som tur är så är Miriam likadan! Vi springer secondhand flera dagar i veckan och letar fynd! Igår fann jag dessa uuuunderbara jeans för en ynka tia! Jublade lite av lycka och attans va snygga de är till ett par boots. 
 
 

Vart har du gömt dig på senaste tiden.

 
Några svartvita fotografier från den senaste tiden som jag inte riktigt har haft tid att visa er.
Kameran är med överallt och hela tiden känns det som. Försöker för tillfället exprimentera så min hjärna exploderar, photoshop i timmar på kvällarna och försöker finna inspiration överallt. Vet ni någon grym fotoblogg eller inspirationskvälla? Vad är era tips? Dela gärna med er!


Jag finner mest inspiration på tumblr (älskade älskade tumblr <3), men har också insett att bara du går på gatan och tittar upp får man en helt ny känsla. Träden eller de där husen som man alltid går förbli blir helt plötsligt vackra. Hoppas ni mår bra, puss
 
 
 
 
 
 
 

Timmarna vi gör.

 
Veckan har varit stressig och viktig så gjorde en liten video på det också, fotograferingar flera dagar. Timmar i mörkrummet (för den här gången skippade vi de digitala kamerorna och körde på analogt!) Hur roligt som helst och resultaten blev underbara!

Spännande också att ställa upp som modell i en sån underbar miljö som detta, ett gammalt hus som inte används längre! Utan värme eller kläder, så väntar på att snart bli sjuk men det är det värt!
 

Mili

 
Den där Mirrefirre. Saker som är bra med Miriam:
Hur hon bara stod där i likadan klänning som jag och tack för att du inte bytte skola, hur vi två fortfarande matchar våra kläder utan att tänka på det eller ens veta om, hur folk frågar om vi är syskon, hur vi kan skypa hela kvällarna för de blir inte lika ensamma och tråkiga då, hur vi hjälps åt med eyelinern innan vi springer iväg med pirriga ben till den där festen, hur båda två känner att vi måste göra någonting annars dör vi så vi tar spontat tåget till främmande gator, hur hennes familj känns som en extrafamilj, hur vi i seriösa situationer inte får kolla på varandra för då börjar vi bara skratta, hur bra vi är på att samarbeta och lyckan när vi skapade Mili, hur vi skrek så högt vi kunde när vi fick vårat första fotojobb tillsammans.
 
 
Hur vi alltid har otur med saker och ting, hur bussen åkte iväg precis framför oss så vi fick gå i 45 minuter i regnet och hur vi då skrek högt de fulaste orden vi visste, jag verkligen älskar att vi kan sitta osminkade i de fulaste (men mysigaste) kläder vi har och äta framför en film, hur underbart hela bråvalla var tillsammans med Caroline, hur vi hela gänget kan dra iväg och ta en cider efter skolan, eller alla de kvällar vi alla skriksjungit på någon okänd altan och varit så jävla lyckliga, livet är medrassen som ligger bäddad åt mig på Miriams golv, hur man kan rymma dit när väggarna i mitt rum äter upp mig. Hur nöjda vi var med våran utställning vi gjorde i skolan, eller hur vi kan ta en konstrunda en eftermiddag och bara kolla konst i stan, hur vi går igenom pepp och depp.

 
Hur hon älskar att plantera blommor men jag avskyr det men grät ändå en skvätt när hon gav mig en blomma hon ordlat åt mig (förlåt för att den dog efter en vecka), minns du när jag ringde dig och vi skrek i telefonen för DU OCH JAG var med på devotes framsida!!!, hur vi kan fördriva tid i secondhandaffärer och prova någonting som känns som hela affären, hur du också älskar att sitta i en park eller bara hur mycket du älskar cola, hur du förstår mina sjuka idéer och kommer med ännu mer idéer, när jag sa till dig att jag var så trött på den här staden så jag vill dö och du svarar "du anar inte hur jävla skönt det var att höra dig säga det där".
 
Kom nu åker vi bort härifrån Miriam, på riktigt.
 
 
 
 

Allt jag rör vid skriker tillbaka tillslut.

 
Är det så konstigt om man kanske vill fly litegrann, kanske dra iväg helt ensam och gå på okända gator där ingen vet mitt namn. Tystnad och ekande tomhet på en fullproppad gata.
Är det så konstigt om man inte orkar med dom här regniga gatorna och ledsna människorna.
Är det konstigt om man skriker inombords för fan, jag har tappat bort mig själv i något trassligt oförståeligt jobbigt mönster som jag inte vågar, kan, vill bryta mig ur.
Vi har fastnat någonstans där på mitten och där allt känns tomt där gör det ont.
"Det kanske är sant det du säger".

Behöver lite tid kanske att andas igen.
 

Follow on Bloglovin
RSS 2.0