I am broken. I am beaten. I’m mistreated and I’m torn. I am cold with no direction but I’m lost without your warmth.

 
 
 
är mest taggad på att någonting annat ska hända.
 

Pain makes people change.

Yes, idag är det söndag och jag vaknade inte hemma för andra natten i rad (ibland är det skönt att komma hemifrån litegrann). Men har dagen till ära fått hjälp med att få lite lockar och liv i denna stora kaluffs som man kallar hår. Och yes därför får ni fan stå ut med 3 bilder på mig för jag tyckte om mitt hår idag (som också har blivit betydligt rödare).
 
 
Vad ska man säga annars? Jag lever i någon konstig period just nu som pendlar mellan att vara helt jävla lycklig till förbannad på några minuter. Men jag föredrar att vara arg istället för ledsen, på något vis är de känslorna enklare att handskas med. Och hallå, jag måste bara säga att jag känner mig så jävla stark nu för tiden. Det låter konstigt när jag säger det men jag har nog aldrig varit såhär stark i mig själv, jag har äntligen insett vad jag (ja precis jag, jag jag) behöver och yes jag väljer min lycka nu och jag väljer mig. Jag tänker kasta bort det som gör mig olycklig för jag är fan värd mer än någonting som får mig att känna mig som en jävla bortkastad skit. 
 
 
Nu: jag tittar bara framåt, jag har kastat ett gammalt liv i sopkorgen och tryckt på delete. Påminnelse, tänk på dig själv och din lycka. Delete på det dåliga. Går och pratar för mig själv och skriver överallt "det blir bättre det blir bättre det blir bättre" och det är så jävla sant. 
Jag drar iväg på nyår och firar den i en främmande stad med främmande människor och jag kan inte längta mer. Jag längtar så otroligt mycket till 2015, detta året har varit både bra och dåligt men mestadels har det gått nedåt, och klyschigt nog tänker man alltid varje nyår att det nya året kommer bli det bästa någonsin, men nu fan gäller det att få ett bra år. 2015 ska jag flytta härifrån, börja plugga, träffa så mycket människor, åka på festivaler, se Florence and the machine (<333), dra utomlands och bara känna så jävla mycket. Yes
 
 
 
 

Do i have to tell the story of a thousand rainy days since we first met

 
Hjärnan är vårat största och värsta spöke, våran fiende som vi skapar själva.
Den får oss att hata och älska, känna rädsla och ren panik, den skapar känslor som tar över hela kroppen och säger till oss hur vi känner och hur vi bör agera.
Den hjälper oss att gräva i saker som gör ont i oss och upprepa saker vi aldrig mer vill se.
Orden han skrev ekar i min hjärna "Man borde inte trycka ner livet, utan uppskatta det och enbart trycka ner den vidriga mänskligheten."
Och det finns någonting väldigt smart i det.
 
Förut älskade jag att gå och lägga mig endast för det var den tiden på dygnet jag fick tänka, där låg jag som 15 åring och tänkte på livet. Jag minns att jag brukade fantisera om framtiden och kände en så stor lycka i magen när jag tänkte på allt jag en dag kommer att få uppleva. Jag drömde om kärleken, jag drömde om att finna han som gjorde mig lycklig och som faktiskt ville hålla om mig om nätterna. Jag drömde om en framtid där jag reste jorden runt och fick se livets alla sidor, hur jag fann förståelse för hur allas liv kan se ut och hur jag bidrog till någonting. Jag tänkte på hur mycket jag hatade tiden men samtidigt inte kunde sluta tänka på den.
Men någonting förändrades där, hjärnan blev ett stort svart kaosmoln och idag gör jag precis allt för att slippa tänka.
Jag ligger vaken och kollar filmer istället för att blunda för när jag väl blundar och hjärnan tar över mig får jag inte det där pirret av lycka och förväntan i magen längre. Jag känner bara ett hål i bröstet, jag tänker på hur jag står och trampar på samma ställe och inte direkt kommer fram, på hur vardagarna blir en rutin och jag inte ens minns vad jag gjorde för 3 dagar sen om någon skulle fråga, jag tänker på att jag inte målar upp världen som ett rosa moln av lycka som jag gjorde när jag var 15, istället har jag insett hur livet egentligen kan se ut. Man har funnit lycka men tappat den, så många gånger.  Jag drömmer fortfarande om tiden, jag hatar den fortfarande. Tiden är ett mänskligt påhitt som förstör oss, den skapar stress och oro och får oss att gå under. 
 
Jag har massor av lycka i mitt liv, men jag ser inte lyckan på samma vis som jag gjorde när jag var 15, det är så himla annorlunda nu. Då var lyckan där, i hela kroppen och så påtaglig. Nu är lyckan där, men ett stenkast bort kan allt förändrats, det är nog det jag har insett.
 
 

Människolivet är allt ett konstigt fenomen

 Jag trodde inte jag skulle säga det själv men jag mår faktiskt helt okej bra, nej jag mår faktiskt brabrabra.
Det känns som om mitt liv förändrats på bara någon vecka, jag har fått ett extrajobb som gör mig alldeles glad, jag går kvällspromenader med människor jag inte träffat på länge, jag fyller helgerna med vänner, vin och alldeles för hög musik och finner sån sjuk lycka i det, jag har promenerat runt på Stockholms gator och bara varit.

 Det är ganska bra, och det är denna bilden från helgen också (kanske bästa helgen på flera flera månader.)






Vi skrev hela natten och hatade på allt som behövdes hata på.

 
 
Jag har nya glasögon och ska på bio ikväll så är väl relativt nöjd.
 
 
 

Jag finner ingen ro till att sova.

 
Jag åkte hem mitt i natten med mascara över hela ansiktet och slet ner alla gamla tavlor, bort med allt gammalt som påminner om allt ont och fan. Nu har jag bestämt mig, jag ska börja göra saker jag mår bra av, så en inspirerande vägg kan ju inte skada. Upp med den nymålade tavlan och river i gamla lådor efter teckningar jag gjorde på den tiden jag kände för det. Andas. Titta, både väggen och mitt liv blir faktiskt bättre.
 
 
 
" 04;13
Jag skrattar och är lycklig, men vodka går ur kroppen och det gör inte känslorna."
 

det blir bättre det blir bättre det blir bättre

Jag klamrade mig fast vid honom, i den där kramen och rörde hans nacke. Försökte andas in hela honom en sista gång, andas vid nacken sådär som jag alltid gjort, där min trygghet fanns. Du släppte, vi släppte varann. 
 
 
Det är som en krypande känsla i bröstet, men en vän sa när jag låg där att "det är bara en känsla, inte du, bara en känsla." Och det är sant, och man överlever hallå. Som vi sa, en fin dag kan vi kolla tillbaka på allt vi sa och skratta åt det, vi skrattade till och med när vi sa det. Sedan försvann du. 
 
 
Det första jag skrev i anteckningarna på mobilen var "När du slutar göra ont i bröstet ska jag börja leva."
Men varför vänta.
Därför har jag faktiskt gjort saker, jag har målat massor, jag har skrivit massor, jag har pallrat mig till glasögonaffären och köpt nya glasögon, jag har pratat med gamla vänner jag saknat, jag har kommit ett steg närmare den där tatueringen som snart sitter på min kropp, jag har shoppat kläder, smink och smycken mer än någonsin för fuck allt jag blir lyckligare av det, jag har druckit massor av te och skapat ett värre kaffeberoende, jag har varit med vänner ungefär varje timma av dygnet för de tar bort ledsna tankar och håller om mig när det behövs. 
 
 
Men, allt jag egentligen vill säga är att FUCK ALLTING LÅT OSS ALLA BLI EGOISTISKA JÄVLAR SOM INTE BRYR OSS ETT PISS OM NÅGON ANNAN. (nej det kanske inte funkar i längden men just nu får det va så)

Nog fan är jag stark.

 
Det var natt och vi hade precis sagt hejdå. Bröstet skrek högre än jag någonsin varit med om, jag trodde inte detta ens var möjligt, hur? Hur hur hur och hur skulle jag överleva? Hur kan människor överleva detta?
Jag vaknade 04:18 och skrev i anteckningarna:
 
"Kommer det aldrig att gå över? Vill bara springa hem till dig och fråga om allt kan vara som vanligt igen. Om vi kan vakna upp från den här mardrömmen snart för jag orkar inte gråta mer. 
Jag orkar inte hyperventilera i mina vänners famnar för att jag håller på att gå sönder. Jag kommer inte överleva, jag kommer aldrig överleva det här. 
Jag var 16 år när jag blev kär i dig. Och det skriker idag i min 19 åriga kropp.
Det gör ont i varenda del av mig, enda ut i fingertopparna där känns det. Som ett slag i magen när jag sitter på min sängkant och precis allt påminner om dig i mitt rum. Tavlor på oss, saker jag fått från dig, halva min garderob påminner om dig, den där vinkande katten som jag fick av dig, en gammal borste från dig ligger slängd på bordet, tavlan jag fick efter du övernattat i Göteborg 1 natt, sköldpaddssmycket som ligger i bokhyllan, allt allt allt. 

Nätterna är värst, jag vaknar varje kvart och gråter varje gång, tar i panik upp mobilen och hoppas få se ett sms från dig. Tomt. Varje gång. 
Det kanske är försent att säga nu, men jag tror inte jag klarar mig ensam. 
Jag slits tillbaka till mitt 16 åriga jag, den vilsna ekande känslan som jag hade glömt bort, den är här igen. När jag var vilsen och mitt uppe i att hitta mig själv hittade jag dig. Det låter löjligt jag vet, men du fanns. Du va på riktigt och du kände mig bättre än jag kände mig själv.
 

En vän sa att “det är som att sitta i ett flygplan som man vet ska krascha, men man kan inte göra något åt det.” 
 
Detta kanske är det bästa, jag vet inte. En vacker dag kanske jag kan se det, men inte idag. Idag vet jag bara att jag vill få slut på det här. Få slut på känslorna för allt gör så ont.
Jag skriver rader efter rader i anteckningarna på mobilen, allt för att inte skriva till dig. Får inte, måste ge tid och respekt. Fan. Fanfanfan. Villskrikaochslåfåpanikochgråtaförjagsaknardigjagsaknarosshjälp.
Hur överlever människor när hjärtat går sönder? 
Det var 2 år 8 månader och 1 dag."
 
Det är en vecka sen nu, 9 dagar sen vi sist pussades. Och jag visste inte ens om att det var sista gången. 
Vi skriver om kärlek som någonting underbart och vackert, med all rätt, för det är underbart och vackert. Men det gör så otroligt jävla ont också. Människor man älskar blir människor som försvinner.
Jag har levt i en bubbla där jag konstant har femhundratusen tankar samtidigt och om jag ska vara ärlig, nästan varenda tanke är om honom. Om oss. Om inte hur vi är utan hur vi var. Det finns ett då och det finns ett nu.
 
Jag försöker se det lite som en vägg, det finns den andra sidan väggen där han fanns, där han va min trygghet och där vi hade våran bubbla. Där vi skrattade om nätterna även fast det var otroligt sent och hallå vi måste verkligen sova nu. Eller där vi ivrigt blev glada när vi planerade att laga mat tillsammans, där vi kunde hålla handen mitt i natten eller bara spendera timmar i sängen bara att hålla om varandra, pussas och kolla roliga videos på mobilen och skratta. Men det blev ett svart moln där någonstans, som en tjock dimma som gjorde det svårare att se varandra och vi sträckte oss efter varandras händer men nådde inte riktigt. Det blev ett du, och det blev ett jag. Vi sa hejdå till ett vi. Och helvete vad det gjorde ont. 
 
Nu, på andra sidan väggen har jag slitits tillbaka till mitt 16 åriga jag fast med femhundramiljoner nya erfarenheter, jag måste sluta gråta. Linda, sluta gråta.
Sträck på ryggen ta tag i ditt liv. Jag åkte direkt och köpte den största målarduken jag hittade, åkte hem och hällde upp alla färger jag hade och bara målade, det gick timme efter timme och jag kände en gnutta lycka i hjärtat.
 
Det händer att jag vaknar på nätterna efter miljoner drömmar om honom, att jag så gärna vill slita upp mobilen och ringa till honom och fråga om allt kan bli som vanligt igen. Men jag vet nog innerst inne att detta blir bra tillslut, ge mig tid och ge mig luft att andas så kommer jag kunna leva igen. 
Just nu, kanske inte om 5 månader men just nu fräter det ganska mycket i bröstet. Kanske om 1 år mår jag bättre än någonsin, det vet jag inte.
Och hej mitt 19 åriga liv, res dig ur sängen och börja lev. Ditt liv. Ditt.
 
Tack. 

Finns så mycket jag vill säga

 
Kom vi springer fort för annars hinner vi inte, famlande händer bland glada människor håll i mig annars tappar jag bort dig. Stanna upp.
Där stod hela det där bandet som jag sjöng till kväll efter kväll, precis framför mig. Tom och iskall i magen, jag borde skrika av lycka men det skriker i magen istället. Bit dig i läppen, le. Alla känslor känns fel, inte nu, inte här, jag vill springa ut springa bort leta upp första cykeln jag hittar och bara cykla långt långt borta. Bort med känslorna. Jag kvävs här.
 
 
Tiden gör sig påmind, natten blir till någon sorts trögflytande dimma där man försöker hänga med. Andas. 
Ibland tänker jag på hur jag skulle göra om jag hade all tid i världen, om jag inte hade några måsten eller begränsningar. Jag tänker på hur jag skulle sitta uppe och måla hela nätterna, timmar efter timmar, stora penslar och måla vad som än kommer upp i hjärnan över hela väggarna. Släppa alla måsten och bara leva på känslan för ett tag. Tänk inte bara gör, spontant är alltid bäst. Och jag längtar mest till framtiden.
 
 

Miss this

 
De bästa sidorna av Alanya i några bilder! åhhhåå
 
Påväg till den underbara stranden, som ett paradis att gå där igenom verkligen.
 
Vi satt och åt på en mysig liten resturang!
 
Strandddddeeeen!
 
Upptäckte gatorna litegrann första dagen vi var där!
 
På favoritresturangen, där vi åt och drack i princip varje kväll och drog ut på äventyr efter stängning med personalen.
 
Våran om jag får säga det själv, lyxiga frukost!
 
Vi var ute på sjön en hel dag, med skäpp som var otroligt häftiga!
 

Alanya 2014

För ungefär en vecka sen kom vi hem från Alanya, och jag vill bara tillbaka.
Allt från att nervöst gå på planet från Sverige till att springa på äventyr om nätterna var underbart. Att äta ute på resturang varje dag och bara andas in den varma luften och njuta av någonting annat än vardagen för en gångs skull. Trevliga människor, för många drinkar, timmar på stranden och bada i havet, skratta ihop på hotellrummet när vi la på det sista av eyelinern på våra ögonlock innan vi sprang ut för att se vad alanyas uteliv hade att erbjuda, finns inte direkt ord. Vill bara mest tillbaka, tack Julia för denna resa. Du är bra du. 
 

Alanya




Nu är vi äntligen borta från Sverige i några dagar! 
Kan inte annat än att känna lyckorus när man vaknar på morgonen och har en hel dag med sol och bad framför sig.




Såhär har ungefär varje kväll sett ut, stora drinkar och människor som dansar runtom, gatorna som aldrig sover och konstant trevliga och glada människor.


Och inte tala om maten här, åh vill bosätta mig här ett tag. 

Hoppas ni mår bra, kramar.



Ett pirr i magen och jag längtar.

Sensommar och jag tillbringar vardagarna vid maskinen på verkstan, trivs faktiskt t.om oftast. Springer ner på stan efter jobbet eller tillbringar tid på annat håll.
Packar just nu väskan för fullt för på söndag flyger jag och en kär vän till Alanya, och herregud vad kul vi ska ha, så jag längtar. VI SKA DRICKA VIN OM KVÄLLARNA OCH MÅ SÅ BRA.
Jag som längtat att fara härifrån för iallafall ett litet tag, står inte ut mer.
 
Förövringt så såg jag ut såhär för några dagar sen, den där hatten är som fastlimmad på mitt huvud skulle man kunna säga.
 
Hatt-bik bok//kavalj-ginatricot//vit tröja-secondhand//skor-dinsko
 
 
 
 
 
 
 
 

Tips!

 
 
 
När man är lite smått sugen på någonting gott brukar jag ibland göra mina egna proteinbars, supersmidigt, snabbt, nyttigt och gott! Så här kommer receptet på just dessa!
Om du inte orkar göra egna proteinbars finns jättegoda att klicka hem här!
 
Detta är vad du behöver: 
-200 g proteinpulvet (jag använde mig av ett protein från fitnessguru, länk här!)
-100 g fiber havregryn
-1 dl mjölk (vatten fungerar också bra)
-50 g jordnötssmör
-50 g honung (jag använder mig av egenproducerad)
-30 g kakao 
 
 
Steg 1
Blanda ihop alla torra ingridienser först, ha sedan ner honungen och jordnötssmöret!
 
steg 2
Tillsätt lite mjölk i taget tills smeten känns bra, inte för kladdig!
Rör om!
Tillsätt mer eller mindre fiber havregryn samt de torra ingredienserna om smeten blir för kladdig, prova dig fram tills den känns bra!
 
Resultatet!
Forma de som du vill ha dem, dekorera med kakos om du så vill (gärna också egenplockade björnbär från trädgården, mums!) och sedan in i kylen och låt de stelna litegrann!
Färdiga att äta och hur goda som helst!
 
 

för en lång lång tid.

 
 
 
Letar i arkivet och hittar videos från när man var 16 år, känns sjukt hur tiden går så fort verkligen.
Fick också en fråga om jag fortfarande är tillsammans med Mike, och ja, idag är jag 19 år och fortfarande tillsammans med den där indianen. 
 
Hur mår ni? Saknar er. krammmm

Detta om träning.

 
 
 
Träning och hälsa är någonting man läser om precis överallt, i tidningar, på alla sociala medier, man hör det i princip vart man än går.
Det är någonting som kan skapa många känslor, det kan skapa träningshets, vikthets, ångest, ohälsa och så mycket därtill. Med det menar jag självklart alla de här tidningarna där det står med stora bokstäver "gå ner 10 kg på 2 veckor!", men är det verkligen allt? Är verkligen målet att bara gå ner i vikt? sen då?
 
Jag har under hela min uppväxt alltid varit aktiv med någon form av träning, några år körde jag cirkus, några år dansade jag, och nu är jag mer intresserad av gym och att ta mig en springtur med jämna mellanrum.
När jag först köpte ett gymkort gjorde jag det av bara en anledning, att gå ner i vikt. Jag ville bli smal.
Patetiskt nog drömde jag om de där kropparna som man ser överallt. 
Men med tiden ändrade jag åsikt, att lyfta vikter och utmana kroppen både på springbandet och med tyngre vikter var någonting som jag fastnade för. Min kropp blev starkare och jag blev piggare, jag insåg att det är det viktiga. Det viktiga för mig var hur jag känner mig, inte hur jag ser ut.
Jag är bara en nybörjare på gymmet och lär mig nytt hela hela tiden, jag har ingen perfekt kropp men det gör väl ingenting sålänge den fungerar och jag trivs med den?
 
I dagsläget tränar jag inte för att bli vad samhället kallar smal eller "perfekt", jag tränar för att få en starkare kropp som jag känner mig hälsosam med. Man skulle kunna säga att jag ser min kropp som en maskin, en mekanik som man använder sig av i livet för att ta sig fram. 
Känslan av att känna att kroppen orkar med mer än förut och att känna sig nöjd över det är otroligt mycket bättre än att stäva efter något mellanrum mellan låren. 
 
Jag ville också tipsa om ett dunderbra och gott proteinpulver som jag provat på senaste tiden, från fitnessguru!
Jag har provat Vanilla White Chocolate b.la, som smakar suuuupergott! Proteinpulvret hjälper kroppen att få i sig den dagliga mängden av protein samt hjälper till när det kommer till muskeltillväxt! Klicka in här och läs mer, på fitnessgurus hemsida!
Proteinet fungerar superbra på mig och är ett perfekt avslut på träningen!
 
 
 

Studenten var en tid att minnas.

 
Fick förfrågan om jag inte hade fler bilder från studenten, och visst har jag det!
Studenten, veckan av mitt liv som innehöll alla känslor som fanns. Va bra allt va!
Och här är väl ett litet smakprov på allt vad vi nu gjorde, ni e bäst.
 
Studentlunchen, fina Evelina! // & en selfie
 
Hela härliga gänget, studentfrukosten! Champange och peppade människor halv 8 på morgonen!
 
Jag, Evelina (hästen) & Miriam // Mösspåtagningen och vi var glada. // Studentbrännboll  i fina vädet! // Jag och Linnéa på flaket efter vi sprungit ut!
 
På någon toa när vi var som gladast!
 
Underbara människor <3 // På flaket, åhååå roligast stunden i mitt liv. // #selfie // Jag och Emilia någon natt när donken var nära!
 
 Älsklingar.
 
 Och sist men inte minst (men såklart bäst) Carolina, världens finaste vän och jag, efter min studentmottagning, precis innan vi satte oss på bussen in till stan med hela kvällen/natten framför oss.
 
 
Kan bara sammanfatta studenten med ett enda ord, ofattbar.

jag vill se dig nu.

 
Semestern är slut och jag står på verkstan igen och räknar timmarna tills jag får gå hem och måla.
 
Jag har insett till min stora förvåning att jag gillar rutiner, att jag gillar att gå upp 05.45 på morgonen även om jag knappt kan hålla ögonen öppna innan klockan 09:30. För jag gör faktiskt någonting, jag drar nytta av det som dom kallar tid, blir motiverad, vill måla, vill fotografera, vill möblera om hela rummet, pyssla ihop nya smycken, vill laga nyttiga recept, ut och springa. Ja jag vet inte ibland tror jag att jag mår bra av att vara upptagen hela tiden. Och med upptagen menar jag att göra saker jag mår bra av.
 
Funderar dessutom på att byta spår helt, strunta litegrann i fotograferingen och lägga mer tid på stora tavlor och bara måla. För trots allt så stillar det tankarna för ett tag.
 
 
 
 
 
 
 
 

Äh kom, vi går och tar lite ravve.

Men hallå, glömde ju visa bilder från bråvalla. Bråvalla som var helt kaos, helt galet sjukt, fullt av skratt, springa runt i leran och leta nya spännande människor, åka karusell sista natten högt över Norrköping och man bara skrattar och skriker för man har fått i sig lite för mycket vin i kroppen men är så himla glad ändå, när vi delade på raviolibrukar varje dag, satte oss på marken och blåste såpbubblor tills människor kollade konstigt och irriterat på oss, sprang hand i hand till spelningar som vi var sena till, ramlade i leran och kunde inte sluta skratta, klagan, skriken, lyckan och det där sunkiga livet och glittriga kristaller i pannan, det är helt okej.
 
Jag och Julia sista kvällen, någongång halv 6 på morgonen och fortfaranade lyckliga. (älskar killen i stolen bakom)
 
Någon natt där man tänkte "oh fan va fett det här ser ut" och knäppte en bild, favoritbilden från hela festivalen troligtvis.
 
Julias och mitt underbara tält, så otroligt litet och där inne kunde man inte andas när man vaknade. Men vi dekorerade med en blomsterrabatt och ljusslingor.
 
Från när vi dansade och hade den där shitlivetärsåjävlabrajustnu-känslan.
 

Studentbalen 2014

Bättre sent än aldrig ellerhur?
Pysslade ihop en liten video från studentbalen, detta är när vi träffades innan och minglade och hade det trevligt! Hade tyvärr inte med kameran inne på själva balen men här är någonting iaf! Saknar de där människorna. <3
 

Studenten

"Nej börja inte gråta, då kommer jag också gråta och då går det inte att sluta."
 
Studenten, den där tiden som man pratat om huuur länge som helst och shit vad vi har längtat. Vi har pratat, planerat och varit spända. Och nu, allt är över. Som en tomhet som sliter tag i en inifrån och som vägrar släppa. Hallå, vad hände.
 
13 juni och vi alla fyller upp våra champangeglas vid frukost, fnittriga och sedan beger vi oss mot kyrkan. Det är vi, vi som går med vita klänningar och hatten på huvudet. Glada och bara så himla pepp på allt.
Dagen kändes som 10 minuter, allt gick så fort. Vi sprang ner för trapporna, alla de människorna som betyder så otroligt mycket för mig och som blivit min tid de senaste 3 åren. Vi sprang genom de öppna dörrarna och ut, ut till folkhavet där alla våra familjer stod, vi skrek av lycka och skrattade så det gjorde ont om kinderna. Vi var så lyckliga. Åka flak och dricka ännu mer champange, kan ha varit den bästa tiden i mitt liv utan att ljuga.
 
Men vi grät, och vi var lyckliga. Dagen bestod av miljoner känslor i magen som slogs omkring, man grät för att man lämnade sin trygghet och allt man kände till, för att man lämnade de man älskade och för att vissa flyttar iväg. 
 
Nu står vi kanske lite vilsna och frånvarande kvar, vi vet inte vad vi vill göra med livet eller hur det ens kommer att bli av. Men livet löser sig alltid, vägen kommer inte vara spikrak och man kommer absolut inte hamna där man tror att man kommer hamna. Det känns jobbigt i bröstet men hallå, vi har faktiskt möjligheter att göra precis vad vi vill nu, vi är lite utav fria. Och hela ES11b är så fina människor så det blir någonting bra utav de alla, och förresten, lycka till i framtiden fina vänner.
 
 
 
Och den där jobbiga biten, att inte vara omringad av de där som har varit en lite extra varmt om hjärtat, vi som har gjort så otroligt mycket saker ihop. Tack för dessa 3 år och för att jag har fått lära känna världens finaste människor, verkligen. Fler år ska det bli, detta är bara början! Jag älskar er, forever diamonds.
(bild lånad av Caroline http://carrostyle.devote.se) På hennes blogg kan ni även se världens bästa film som hon gjorde om våran studentvecka (!!)
 
 

Det är natt och vi stänger inne känslorna för vi vill inte ha de här.

 
 
Ni vet det där hålet i bröstet som skapas när känslorna i magen blir för mycket.
När man stirrar rakt fram och undrar om det någonsin kommer att gå över. Om det någonsin kommer bli bättre eller är det bara det här det är.
Ryck tag i mig och släng mig långt bort eller väldigt nära, för just nu vet jag inte någonting alls. 
 
Ringer dig 3 signaler men slänger på luren för rösten håller inte.
Det är inte vackert, någonstans. Det känns mest i bröstet, så jävla ont. 
 
 

skriker ut min kärlek men det räcker inte till.

Och det blir väl bara något kaos i hjärnan för nu händer allting direkt.
Springer fort ner till garaget och backa ur bilen, köpa hårnålar, glittriga smycken och fort vi måste testa balsminkningen. K A O S. Studenten är inte fridfull, det är stressigt och skär som en ångestklump i magen för jag älskar varenda en av de där människorna. 
 
Och vi hade någon fest som vi kallade klassfest, för det var vi där. Och vi bara dansade, dansade, dansade. Vi drack vin och kollade varann i ögonen och bara skrattade. Någon slog på våran låt, det kanske var någon av oss eller av slumpen, det minns jag inte. OH HOME, och vi stod alla 5 i en ring och kramades. Kramades och grät för att fan, snart får man inte se er varje dag. Snart, så otroligt snart far ni iväg och jag känner mig ensam kvar. Jag behöver er. Vi dansade, och vi grät. Det var så otroligt fint även fast jag aldrig tror jag haft en så kliande, bultande, jobbig känsla i bröstet. Ni. Ibland kan jag inte förstå hur jag kan ha blivit så fast vid några andra människor. Lämna mig aldrig, för det var så uppenbart på det där dansgolvet att jag inte skulle klara en dag utan er. 
 
Imorgon är det bal och vi ska ha roligt, vi ska känna oss så otroligt fina och vara lyckliga, lyckliga som vi oftast är ändå.
 
 
 
 

Osäkert att du kommer ihåg.

Hade la tråkigt någon dag när jag fick tid över som jag egentligen inte har och gjorde en liten film på när jag sminkade mig. Fråga inte varför men tyckte det va skojsigt.
KRAM
 

Ha-ha-ha jag tänkte bara på dig.

Och det var väl där någonstans mellan andetagen som jag förstod mig på tiden. Det har gått alldeles för lång tid, alldeles för många bussturer in till stan, för många skratt med vännerna på lördagskvällen, för mycket och det är nu svart och tomt. Den där tomma, ihåliga bollen i magen gör sig synlig och jag står bara still.
Tankar går 200 varv runt i huvudet varje sekund, jag skyller på trötthet och det är väl sant. Jag är så jävla trött.
 
Menmen, alla de här svammlande orden blir till meningar men jag vet inte egentligen vad det betyder, de ord jag skriver ner i anteckningarna på mobilen när jag vaknar klockan 3 på natten och rabblar meningar som just då beskriver känslan. Är helt lost i mig själv just nu, men det har väl sin lilla charm det med.
 
Allting kändes iallafall så jävla fint när vi höll varann i hand alla vänner, sprang nerför trapporna och skreksjöng allt vad vi hade och bara var så jävla lyckliga. Klockan 3 är den bästa tiden för att gå hem.
 
 

MEN SNÄLLA KÄNN NÅGONTING DÅ.

Jag gick genom staden med 10 rosor i ena handen och andra handen om hatten så vinden inte skulle ta den med sig. I med hörlurarna och låtsas som att allt är en film, för allt känns fan mycket finare då. Så problemfritt och lätt.
 
Fredagskväll och en lite orolig mage övergår till en fnittrande kropp och hej va gott det är med rödvin. 10 cm platåskor hem och jag bara pratar pratar pratar, du säger att jag är konstig men det visste jag väl redan. Jag frågar om jag är konstig när jag är bland människor eller ensam och du svarar att jag är konstig när jag är ensam, konstigt bra eller konstigt dåligt vet jag inte. Konstigt jag antar jag. 
 
För många tankar och nej fan jag råkade visst skicka iväg den där snapchatbilden, lika bra för det kändes i hela magen. DET KÄNDES FÖR MYCKET. Men samtidigt nej ångest. Fan jag är patetisk.
 
Livet slänger en hit och dit, kastas fram och tillbaka och den där vägen är hur krokig och vinglig som helst. Det finns inget nästa vecka för jag vet inte ens vad som händer imorgon, vad händer med mig.
Jag söker jobb halva nätterna och är så pisstrött på vuxenlivet (hallå jag som inte ens börjat med allt det där vuxna). Försöker tänka att allt löser sig men dags att vakna, denna värld styrs av pengar men jag vill ju leva för konsten.
Jag träffade en tjej bland alla glas av rödvin, hon sa "Åk till London, lämna allt och bli en helt ny person om du så vill. Åk dit och se vad som händer." Fan, vad hon va smart.
 
 
En fin vän och jag satt på en bänk, det var kallt men det spelade ingen roll. För precis där insåg vi kanske hur sjukt livet kan vara. Jag insåg att min hjärna kanske inte är helt konstig, för det är sådär livet känns för alla.

The weight of us.

 
Bråttas med tanken på tiden och paniken och försöker andas när jag åker hem med bilen.
 
Man vet inte ens vilken vecka det är för man tar allt en dag i taget, en dag till och en dag till sen kommer man stå där mycket fortare än väntat och springa ut, bort från skolan. Det där kommer nog lösa sig.
Har annars en identitetskris just nu och färgade håret svart/lila och skaffade smiley. (det mest spontanste jag någonsin gjort i mitt liv tror jag, bör jag ta bort den? beslutsångest). Annars har jag köpt mig små väskor och klackskor i hopp om att de ska användas men föredrar platåskorna och ryggsäcken. Det är okej.
 
Hur mår ni? Jag saknar er.
 
 
 

Allting dör här, även stjärnorna.

 
 
 
När jag mår som bäst.
 
Jag tog bussen hem 9:30 och var klar med skolan för dagen, sol sol sol och väl ensam hemma, satte på kaffe, hämtade 4 täcken, 6 kuddar, dator och frukost. Hatt och solglajjor och en hel förmiddag på altanen med bon iver på högsta volym och solen som lämnade några svaga fräknar på näsan. Harry höll mig sällskap bland alla täcken och kände mest att där ville man kanske stanna för alltid.
Då när man sitter och ler och mår så bra, då man prioriterar sig själv och stänger av den där mobilen och bara är själv, jag, jag, jag och då mår man bra.
 
 

NU sätter jag ner foten och sätter stopp för allt, vill inte leva för den där obekväma känslan i magen, jag vill leva för solen ute på altanen med kaffet i handen, vill inte leva för att prioritera andras lycka för hallå fuck allting jag måste bli glad på riktigt ibland, som en väldigt bra vän sa "du ska tänka på dig själv för du är sämst på det". Till er alla, lev livet så ni blir sjukt jävla lyckliga på riktigt, annars spelar ju ingenting någon roll. 
 
 
 

Det man minns.

Och jag mår jättebra idag, eller inte bara idag utan för det mesta.
Det är lov nu och jag vill ha äventyr nätterna långa, väntar spänt till onsdag kväll för då hoppas jag någonting händer. Men sälänge slänger jag upp lite gamla anteckningar från mobilen då känslorna rev i bröstet. KRAM.
 
 
"Jag börjar hitta rätt takt till andetagen igen."
 
 
 "Som en jävla vägg som står i vägen, som en svart dimma som jag inte vågar passera, som dom där panikandetagen när man tänker att snart dör jag. Rädlan för precis allting, för precis nu. Rädslan att inte göra människor nöjda och rädslan för att inte agera rätt. JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT."
 
"Allt jag rör vid skriker tillbaka till slut."
 
 
 "tid hit och tid dit, om jag skulle kunna så skulle jag vara på alla ställen samtidigt men måste prioritera mig själv."  
 
"Imorse vaknade jag på bästa möjliga sätt, utav att pojken min pussade mig i pannan, han är lovely, lovely, lovely."
 
 
 "Det konstanta skrattet som gör att mina kinder gör ont. Ögon som ler och hjärtat som jublar.
Inga onda tankar eller ofrivilliga drag. Känslor jublar och längtan drar mig framåt.
Hur ljust och allt gnistrar, nästan för vackert för att vara sant.
Jag vet inte vad det är, det kanske är livet som har visat sina bästa dagar.
Det känns som om bollen av lycka som brukar finnas i magen nu finns överallt.
Den har nästan tagit över mig.
Tack."

Långsamt.

 
Stressig värre. 
Slängdes upp ur sängen alldeles för tidigt imorse av kära bror som skulle ge mina armar en omgång på gymmet, följde gärna med och det var nog ett av de jobbigaste passen på länge haha!
Gymkortet är införskaffat och det känns så otroligt skönt, ska kämpa för den där kroppen som jag verkligen vill ha nu. 
 
Har också hunnit med lite secondhand och shopping med mamma, hittade världens underbaraste tröja som föreställer gudar eller något liknande i något pixligt mönster, herreeeeeesåsnygg.
 
 
 
 
 

Follow on Bloglovin
RSS 2.0