Lindy

Jag har svårt för att berätta för dig om dig, men ibland låter jag dig läsa mina gamla anteckningar och jag hoppas att du läser detta.
 
 
 
 
 
 
Förut bestod mina anteckningar på mobilen utav panikångest och självhat, utav den skavande känslan i bröstet då jag inte trodde någon någonsin skulle förstå mig.
Texterna som jag skrev när jag var totalt jävla tom men med samtidigt sjuhundra olika känslor som sved inuti kroppen.
Texterna försvann.
Idag består mina anteckningar på mobilen utav matlistor, vi ska storhandla och jag har skrivit "nudlar och champinjoner, glöm inte champinjoner."
 
Och det är antagligen där någonstans jag har andats in ett lugn i ett oroligt bröst, utan att jag ens har tänkt på det.
Distansen till allting gjorde sitt och det gjorde sin rätt. Jag fann lyckan i någons famn där jag föll på min rätta plats.
 
Jag kommer ihåg första gången hon skrev till mig, jag låg hemma i mitt gamla barnrum. Jag hade nog aldrig pratat med henne direkt, hon visste knappt vem jag var. Men hon skrev och någon smula i mig fastnade nog direkt, fast det förstod jag inte på en väldigt väldigt lång tid.
Jag minns första gången vi träffades efter att vi hade börjat prata. Jag var supernervös och skulle köra dig hem, jag försökte att inte visa mig nervös men det var ganska svårt att fokusera på körningen den där kvällen.
Vi blev kära i varann när våra kroppar fylldes av vin, vi höll om varandra på dansgolvet men skrattade alltid åt hur vi bar oss åt. Vi blev bästa vänner som blev kära i varandra när våra kroppar var fyllda av vin och det tyckte vi var okej. Jag tyckte det var okej.
Jag flyttade till Malmö, flera timmar bort med tåget. Vi pratade inte så mycket längre, men när jag gick hem från högskolan tog jag upp telefonen och ringde till dig. Du blev förvånad och trodde att någonting hade hänt, du förstod nog inte varför jag annars skulle ringa. Det förstod jag nog inte heller, jag tror att jag bara ville höra din röst.
 
Du kom hem till min lilla etta i Malmö, vi drack vin och pratade hela nätterna. Allt var lite som förut när du var hos mig.
Det var just den kvällen när vi var i en stor park med flera vänner i Lund, du var tvungen att skynda iväg till ett tåg som tog dig hem igen. När vi skulle kramas hejdå tog jag din hand och pussade dig i nacken. Den blicken vi gav varandra skulle jag kunna leva på i evigheter. Vi var bara kära när våra kroppar vinglade av vinet, men någonting kändes i magen ändå.
Timmar i telefonen, natt efter natt.
Det var ingenting. Jag är inte kär. Jag är inte kär. Jag kan inte vara kär. Kan inte.
 
Det var en kväll när jag satt med mina vänner på golvet i den där lilla ettan, fönstret var öppet för sommaren var ju där nästan. Jag hörde mitt namn ropandes men trodde jag hörde fel bara, alla jag kände i Malmö satt i samma rum som jag, drickandes vin och diskuterade den kommande utekvällen.
Det ropade igen, jag går till fönstret och där sitter du på gräsmattan nedanför och vinkar. Du hade ett paket i handen. Det sved till innanför mina ögonlock. Jag är inte kär. Inte. Inte. Inte kär. Men jag springer ned för de tre våningarna och slänger mig i din famn. Hej. Hej. Hej. Hej.
 
Några veckor senare ligger jag i din säng och ska säga hejdå, jag måste gå men jag kan inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Jag pussar dig flera miljoner gånger och går med tunga steg ifrån dig.
När jag klev ut genom din ytterdörr skrev jag i anteckningarna på mobilen
-"Nu, nu när jag pussade henne hejdå insåg jag att jag inte alls ville säga hejdå, jag vill inte alls sluta pussa på henne och jag vill inte alls lämna henne sovandes där ensam."
 
Jag minns när vi satt i en park och jag grät så jag knappt kunde andas, jag sa att det gick inte, för mig kan man inte leva med. Det går inte. Jag kommer förstöra allting. Jag kunde inte sluta gråta. Men du höll om mig och du försvann inte, även fast jag bad dig att göra det.
 
På min födelsedagsfest stod du och jag i köket hemma i det där huset där jag växte upp, du höll dina händer runt min nacke och tittade mig i ögonen. Det kändes exakt överallt. Du kändes överalllt. Du frågade
-"Får jag chans på dig Linda?"
Jag kunde nog inte sluta le, kanske för att du var så himla gullig som frågade chans eller kanske för att varenda lilla känsla skrek i kroppen. Vi pussades. Jag blev så helvetes kär i dig.
 
Du flyttade in i min lilla etta, i den där ettan där vi stått i fönstret och blåst såpbubblor, i den där ettan där vi nervöst har tittat på varandra lite för länge än vad som bara är vänskapligt, i den där ettan där jag natt efter natt legat sömnlös efter 7 timmar i telefonen med dig, i den där ettan där allt hände.
 
Nu har vi flyttat till en större lägenhet, du och jag. Båda våra namn står på dörren till trapphuset och vi pussar varandra godnatt varje kväll. Jag blev så helvetes kär i dig.
Jag har aldrig förstått mig på hur jag någonsin skulle kunna vilja eller klara av att dela min vardag med någon annan männsika. Men med dig är det en självklarthet. Jag skyndar hem från jobbet varje dag bara för att få träffa dig. För att få krama om dig och höra hur din dag har varit.
 
Jag trodde att mina anteckningar i mobilen förevigt skulle bestå av ångest och oro, men de byttes ut till kärlek och hur hennes pussar gjorde så att jag glömde allting. Till nu, då hon finns i verkligheten och inte i anteckningarna, nu finns det bara champinjoner på anteckningarna.
 
16-åriga jag, allt kommer lösa sig.
 
Jag vill ta tag om axlarna på den lilla 16-åriga jag och säga att det är okej att vara en trasig själ och du kommer lära dig att hantera det. Ångesten kommer inte försvinna men den kommer göra dig starkare och du kommer lära dig att älska den, tro det eller ej.
Kära 16-åriga jag, du kommer att bli krossad. Du kommer försvinna ur din kärleksbubbla och du kommer krossa hjärtan och få ditt hjärta krossat. Du kommer gråta fler kvällar än du kan räkna och du kommer önska att du aldrig någonsin vetat vad kärlek var. För livet blev bara en nedförsbacke, men du var inte ensam i det. 
Du kommer att tro att du aldrig någonsin kommer bli lycklig igen, men tro mig det kommer du.
16-åriga jag, livet ska inte se ut som du tror att det gör. Du ska inte behöva gråta dig till sömns varje natt eller kväva dina känslor för att de inte blir accepterade. Aldrig mer. Du är värd mer än du tror, du är inte värd den skit du lever i.
Du kommer att säga hejdå till vad du tror är ditt livs kärlek, du kommer att bli lyckligare då. Du kommer att möta andra människor och du kommer känna ett pirr i kroppen som du inte trodde var möjligt. Du kommer att sova bredvid andra människor och du kommer skapa nya minnen, bättre minnen för dig. 
Du kommer att klara av det du vill, du kommer att fly bort ifrån gatorna du hatar. För det kommer vara det enda du vill.
16-åriga jag, du kommer nog alltid leva med ångesten, med paniken. Men du kommer att omringas av människor som gör dig lycklig, som lyfter upp dig istället för att tynga ned dig. Du kommer att bli självständig och lägga lyckan i din egna hand. 
Men viktigast av allt, du kommer att överleva. Och du kommer att lära dig av det helvete du går igenom. 
Feel my lungs giving up on me.
Slukas upp av ångesten som ibland river i mig när jag försöker att sova, andas.
Den är där och då, tar över allt som existerar men sen försvinner den igen. Jag uppskattar den för den får mig att känna mig levande, den tillför kontrasten i mitt liv.
 
Ibland måste jag stanna upp, andas och inse hur fint allt har blivit. Låt inte ångesten komma nära för jag är ju så jävla lycklig. Jag samlar på minnen och blir rikare av känslor, jag slutar tänka men jag tänker alldeles för mycket.
-
Jag satt i min lägenhet på sängkanten, nyckeln vrids om och någon kliver in i min lägenhet. På två sekunder står jag med armarna runt henne och det sved i ögonen för helvete vad jag hade saknat henne. Hon skrattade och så var allt som vanligt igen, hon och jag i min lilla lägenhet, precis så som jag trivs som bäst.
-
Vi kollade på all konst och stod med anteckningsböckerna, skrev ner namn och årtal. Vi gick därifrån och konstaterade att solen värmde våra ryggar, jag tänkte att nu är lyckan total. Vi skrattade så vi fick ont i magen, jag och de där tre tjejerna från klassen som gör dagarna så otroligt mycket bättre.
-
Vi dricker en öl efter lektionen, det förtjänar vi. Solglasögonen på, jackan av och vi kunde inte sluta prata om hur underbar våren och sommaren i Malmö kommer bli. Vin i parken står högst upp på våran lista, sen ska vi sola hela dagarna vid stranden.
-
Du sa att du saknade att sitta på parkbänken med mig, för allt känns mindre deppigt när vi är deppiga tillsammans.
-
Alla dansar och jag tittar på dig, ibland känns det som om allting försvinner förutom du. (fårintefårintefårinte)
-