Lindy

Ni kommer få se, er ungdom ruttna framför er.
 
 
glittrigt och sprakande.
Det här är min tid, det här är mitt liv.
Det regnar utanför fönstret och jag ligger i sängen med varma täcken och lampor som hänger på dom där väggarna som är fulla med tavlor och teckningar.
Det här har väl inte varit någon bra vecka egentligen, fast jo det har det.
Det har väl varit en jättebra vecka om man tänker som jag.
Det har varit bäst om kvällarna när jag tar den där sena bussen i mörkret in till stan för att få sova i pojkens varma famn.
Eller när man vaknar upp i hans famn och han tittar på mig och ler och pussar mig i pannan.
Imorse missade jag lektioner i skolan och låg i hans famn istället och kramades och skrattade.
Fortfarande kan han ge mig blickar som gör att fjärilar skapas i magen, för det är någonting med honom.
Någonting som man inte kan sätta fingret på, utan det bara finns, alla de där småsakerna som gör att man vill vara med just honom, alla saker han kan göra och alla de där dagarna som man skrattar tillsammans och springer omkring hand i hand och jagar varandra helt glada.
Han är fin. Och för 173 dagar sen blev han min.
river en vacker dröm.
 
Om kvällarna kan ibland inspirationen slå till och man skapar något som man skulle kunna kalla för en fotostudio med lampor och lakan, stativ och kamera.
Blir trött på gulliga bilder så låter smiket rinna och svartvitt med starka kontraster.