Lindy

The weight of us.
 
Bråttas med tanken på tiden och paniken och försöker andas när jag åker hem med bilen.
 
Man vet inte ens vilken vecka det är för man tar allt en dag i taget, en dag till och en dag till sen kommer man stå där mycket fortare än väntat och springa ut, bort från skolan. Det där kommer nog lösa sig.
Har annars en identitetskris just nu och färgade håret svart/lila och skaffade smiley. (det mest spontanste jag någonsin gjort i mitt liv tror jag, bör jag ta bort den? beslutsångest). Annars har jag köpt mig små väskor och klackskor i hopp om att de ska användas men föredrar platåskorna och ryggsäcken. Det är okej.
 
Hur mår ni? Jag saknar er.
 
 
 
Allting dör här, även stjärnorna.
 
 
 
När jag mår som bäst.
 
Jag tog bussen hem 9:30 och var klar med skolan för dagen, sol sol sol och väl ensam hemma, satte på kaffe, hämtade 4 täcken, 6 kuddar, dator och frukost. Hatt och solglajjor och en hel förmiddag på altanen med bon iver på högsta volym och solen som lämnade några svaga fräknar på näsan. Harry höll mig sällskap bland alla täcken och kände mest att där ville man kanske stanna för alltid.
Då när man sitter och ler och mår så bra, då man prioriterar sig själv och stänger av den där mobilen och bara är själv, jag, jag, jag och då mår man bra.
 
 

NU sätter jag ner foten och sätter stopp för allt, vill inte leva för den där obekväma känslan i magen, jag vill leva för solen ute på altanen med kaffet i handen, vill inte leva för att prioritera andras lycka för hallå fuck allting jag måste bli glad på riktigt ibland, som en väldigt bra vän sa "du ska tänka på dig själv för du är sämst på det". Till er alla, lev livet så ni blir sjukt jävla lyckliga på riktigt, annars spelar ju ingenting någon roll.