Lindy

Jag vill fly.
 
 

Stirrar ner i marken och går lite fortare, andas lite tyngre och försöker att tänka lite mindre.
Det är mars nu. Mars, tiden går fortare än jag inser men jag kan inte längta mer tills att den går fortare.
 
Det är som ett växande hat och orosmoln av känslor i bröstet, en krypande känsla i fingertopparna och jag vill kasta huvudet fram och tillbaka, säga stopp.
Jag vill fly.
Jag är som ett träd, jag har fastnat med mina rötter i den här staden, på alla dessa gator och vid alla dessa människor, jag sitter fast. Men på något vis sitter jag längst upp i trädet redo att kasta mig ut. Släppa alla mina rötter och stå utan mitt träd, för det där trädet är fullt av ångest och hat.
Jag vill fly.
 
Det var när vi satt i bilen och åkte då du sa att denna veckan kändes jobbig, och jag svarade att vi säger så om varenda vecka. Som något hopp om att allt ska kännas lite bättre nästa vecka, men allt vi gör är att längta till lördagkvällarna då vi får fylla våra kroppar med vin och dansa till någon halvdålig musik på ett ställe vi redan egentligen har tröttnat på.
Jag vill fly.
 
Vad gör man när man inte längre ser lyckan i att vandra på samma gator som man alltid vandrat på? Vad gör man när tiden tycks stå still trots att allt rör sig runtomkring? Vad gör man när man är så sjukt helvetes lycklig men samtidigt har en skavande ångestboll i magen? Vad gör man när man vill spy rakt ut över staden där man bor? När man inser att sin omgivning sakta dödar en? När man växer ifrån ett ställe för det finns inget för en själv där?
Man flyr.
Snart flyr jag.
 
 
 
fingertopparna mot din hud gjorde allt bättre.
 
 Om att skrika av känslor och i nästa sekund stå tom i bröstet och se på som om allt vore en film.
Kan allt vara som kaos i bröstet samtidigt som det står helt still?
Kan man känna otroligt mycket samtidigt som man är känslokall, för så känns det.
När jag ger upp, när jag slutar bry mig då händer någonting nytt. Jag ger upp flera gånger om dagen för då kanske något händer, hjärnan spelar ett spel som ibland tycks fungera.
 
A l l t   g å r   ö v e r .
 
Jag vill skriva om sånt som snurrar i mitt huvud men tiden är för nära inpå så jag skriver alldeles för många rader i anteckningarna på mobilen och raderar istället.
Men jag är trots allt lycklig, jag har insett att jag inte längre behöver lägga min lycka hos andra.
Andra människor är inte min medicin, andra människor är inte mitt mående, jag själv är min lycka. När man väl inser det tror jag man är oövervinnerlig. Att kunna stå på egna ben och finna lycka i det är den bästa känslan av de alla.
Vi diskuterade hur vi mådde när vi låg där bredvid varandra och jag sa att jag aldrig mått så bra som jag gör nu, jag vet inte om jag ljuger för mig själv eller om det är sant. Jag tror det är sant.
Men jag finner ro om kvällarna när jag tar de där långpromenaderna och sätter mig ensam någonstans och bara andas och finns. Där, just då andas jag in lugn i ett oroligt bröst.
 
 
 
 
 
 
blir som något svammel och jag vet inte.
Fyller tillvaron med händelser och meningar för att tiden ska springa iväg. Och det trivs jag med.
 
Är i en sån period då jag inte tänker eller känner utan bara flyter med, har blivit en annan jag, går andra vägar och springer andra håll, jag parkerar bilen alldeles för långt borta från stan för att få en promenad på 20 minuter, river i gamla kartonger mitt i natten och minns saker från förr, jag trycker huvudet ner i kudden och försöker få bort ångesten angående ett slarvigt jag, inser att jag måste bli ett bättre jag men sekunden efter pallar jag inte bry mig för jag måste vara bra som jag är, långa promenader mitt i natten när kroppen vinglar av vinet då skrattar jag för mig själv, blir pirrig i magen och längtar massor efter planerade helger, skypesamtal mitt i natten, river i stora tyger och syr kläder halva nätterna, skogspromenaderna blir längre och musiken i hörlurarna blir högre, ibland ser jag mig själv som i en glaskula där ljudet känns ihåligt men ekande och där tankarna bara snurrar en meter runt mig, och på den där alldeles för långa bilturen jag tog en onsdagskväll insåg jag när jag satt och skreksjöng till någon låt som skrek vad som kändes inuti att jävlar va gött livet kan va. Kontrasten gjorde sitt och det gjorde lyckan.
 
Allt är så jävla okej. Känn och skrik.