Lindy

Åt helvete med himlen.
 
SNART. Älskar att tiden går och att skolan snart är slut, snart är jag 18 och snart börjar det skrämmande men så fnittrigt nyfikna livet. 
Annars går jag omkring och känner solen bränner mot mina svarta jeans och drömmer om längre hår.
Långkjol och jag har plockat fram sommarskorna, syr blomkransar av tyg och skriksjunger till Miss Li.
Längtar till bråvalla då jag står i havet av människor och känner musiken i kroppen, längtar längtar längtar.
8 dagar. 16 dagar. 22 dagar. 29 dagar. 
 
 
 
Och jag bara tjatar om orden som ekar i era hjärnor.
När jag inte har någonting att skriva om brukar jag skriva om just det, om tomheten när orden inte finns.
 
Jag skulle vilja vara den som är med hela tiden, uppdatera, uppdatera, uppdatera. Jag vill inte glömma bort bloggen, glömma bort att lägga upp och glömma att skriva. Vi pratar om tid och att inte hinna med att prioritera det man vill.
Twitter, Tumblr, personlig blogg, gemensam blogg, instagram, vine, gifyo, facebook, och det är säkert bara några av de saker jag är inskriven på och följer. Men med tiden har jag tappat allt det där, jag orkar inte liksom, jag orkar inte klicka upp twitter och läsa om hur andras liv är så bra. Jag orkar inte veta hur folk skryter och ska visa upp så mycket. Jag har liksom tappat intresset, det kommer nya medier konstant och jag hinner liksom inte med. 
Jag vill slänga upp inlägg efter inlägg här men vet inte ens vad jag vill lägga upp här längre? Jag vill släppa allt som har med koll att göra och vara som förr, publicera vilket skit som helst bara för att jag ville.
Jag vill skriva vad jag tycker och tänker men är rädd för att folk ska ifrågasätta, fast det skiter jag ju i egentligen.
 
Så till ämnet, sen när började vi styras av allt det här? Jag och säkert så många andra tar upp mobilen det första dom gör när dom vaknar och kollar igenom vad alla ANDRA gör. Till vilken nytta? 
Sen när är det viktigare? Det är min tid och jag borde ju focusera på mitt liv och njuta av min morgon i lugn och ro istället för att få in så många andra tankar om vad andra har för sig eller skriver. 
Åh, jag vet inte. Jag har så delade meningar men allt jag vill få sagt är att jag inte orkar med sociala medier ibland. Ibland är jag så jävla nöjd när jag bara sitter ute på altanen när det regnar och läser en bok, eller går ut på en långpromenad utan mobilen för att slippa lyssna på någon musik och lyssna på världen istället.
 
Jag älskar verkligen digitala ting och skulle inte överleva utan, men när jag tänker på framtiden blir jag rädd. Jag ser 6-åringar med iPhone och jag känner mest för att slänga bort den och skrika "Snälla, spring ut och lek och ta vara på din barndom för du växer upp alldeles för fort ändå!"
 
Jag tjatar om att jag saknar orden men jag tittar inte upp och ser dom, dom finns ju där att skrivas om.
 
Skratt och den efterlängtade parken.
 I torsdags var det dags, det tredje överraskningsfirandet för oss i vårat lilla gäng. Och nu var det Linns tur.
Filtar, cupcakes, muffins, chokladbollar, ljus, skratt, grillning, rosetter, ballonger i träden, solen i ryggen, jordgubbar, så många kramar och en så fin kväll. Vid 12 slaget räknade vi ned och sjöng för hennes 18 år här på jorden. Hoppas hon hade det fint, för det var en så himla härlig kväll tycker jag iallafall.
Några bilder och en liten video från kvällen, kram!