Lindy

in the happyland.
Denna blogg består nu av dåliga brusiga bilder och endast meningslös text. Men det får vara så för det är okej.
 Allt är så himla okej känner jag just nu.
Det är okej att hata vardagen ibland, eller ganska ofta, det är okej att vara deppig, det är okej att vara svinglad, det är okej att gråta och skrika offentligt, det är okej att hata någon utan anledning, det är okej att vara för full mitt i natten, att inte vilja prata med människor, att utesluta folk för att må bättre själv, det är okej att säga nej, det är okej att säga ja, att inte lämna in läxan i tid, att inte få godkänt på det där provet, det är okej att sova för länge,  det är okej att skita i allt, att vilja dra ifrån allting, att skriksjunga precis när man känner för det, så jävla okej att inte tycka som alla andra, det är okej att äta 3 chokladkakor på en dag,  att vara aspepp när alla är nere, att råka säga opassande saker, att känna sig fel ibland, att känna sig känslokall, att gråta över killar och hata dem, att kära ner sig i andra, att ifrågasätta den man älskar, att sakna, det är okej att känna tonårsdeppen MEN KOM IHÅG VI ÄR SÅ JÄVLA BRA ÄNDÅ.
 
 
 
save you.
 
Fotokursen i skolan tar död på mig, nej förresten hela skolan tar död på mig.
Vill bort härifrån och lämna allting, vill sätta mig ensam på ett tåg och uppleva nya gator själv.
IBLAND VILL JAG BARA SPRINGA.
 
Och jag som satt på bussen och tänkte att jag skulle bli mer positiv över allting. Men hallå jag vill bara hitta någonting nytt. Något, vad som helst.
 
De säger att man ska göra ett självportätt som beskriver en själv, bara därför gjorde jag detta:
 
 
 
Svammel blir bara en svart sörja när det väl kommer ut.
Spring spring spring allt vad vi har, tappar allting vi har i bakfickorna men det noterar vi när vi redan sitter på spårvagnen. Sista spårvagnen hem och vi sitter där bredvid varandra, sittar ner i marken och svär för oss själva.
 
Var är vi och fan, vi har redan åkt för långt så panik tryck på knappen för vi ska av. Vi ska hem, vi sparkar i marken och skriker allt vad vi har. För fan för allting.
Jag har lånat min brors lägenhet och där ligger 5 tonårshjärtan och slår efter en natt i kylan. 
 
 
 
Ibland vill man slå folk i ansiktet, det har hänt att jag gjort det.
Därför säger jag stop, det är tid att börja umgås med de som gör mig lycklig. Inte de som gör mig till någon jag inte är när de är vid min sida.
Fuck detta. Men ibland tror jag att jag är så känslokall som det bara går att bli.
 
Stirrar fortfarande rakt fram och vad fan hände där egentligen.