Lindy

HALLÅ VI MÅSTE SKRIKA HÖGRE.
Och vad gjorde jag, jag vinglade hem den där natten till spegeln där jag stirrade mig blind rakt in i mina ögon och tänkte "är det där verkligen jag? Nej, nej nej nej, det där är bara mitt patetiska lilla skal."
 
Jag vet inte vad dom säger om ungdomen, att det är en jobbig, konstig men jävlar så betydelsefull tid. Jo, det enda jag vet är att jag vill göra den storslagen. Storslagen på alla sätt och vis, jag vet om att jag vill leva det där livet som man aldrig riktigt vet hur det kommer att sluta.
 
Så många gånger jag och hon suttit på någon parkbänk och skrikit "Vad gör vi med våra liv!? Det måste hända något annars dör vi. Vi åker härifrån." Sekunden efter ringer telefonen och vi springer snabbt upp genom halva stan skrattandes sen står vi i en främmande hall med okända ansikten och en hel kväll framför oss. 
Vi träffar alla de andra sen så hamnar vi i en stor lokal med ljus som blinkar och människor som skrattar, vin i handen och vi bara dansar. Vi dansar så våra fötter gör ont sen sitter vi på någon bänk igen utanför. Glada.
 
Hela mitt liv är lite hit och lite dit, jag stirrar fortfarande rakt fram på bussen med högsta volym på hörlurarna men jag tror att jag är lycklig iallafall. Jävligt lycklig. Jag lever för de där dagarna när allt är perfekt nästan. 
 
 
 
Och hallå, när min barndomsvän och jag stod i kön till toaletten den där natten då allt mest var en dimma, när vi stod där och dörren öppnades och ut kom hon. HON som hallå!! bor i berlin och den sista man trodde man skulle se. Hallå hon kom ut från toan och våra tårar bara rann, lovely du. Fuck vad jag va glad att se dig, kanske att hjärtat lättade så sjukt mycket när jag kramade om dig. Lovely du, berlin är för långt bort. 
Sen försvann vi allihop, minns bara den där spegeln.
Du skrattade hela vägen hem och jag frågade vad som är så himla roligt. Men jag skrattade jag med.
 
 
 
Som en tung ångestklump i bröstet där hjärtat slår för hårt för att vara normalt.
 
Sidor och sidor ska skrivas till den där jävla uppgiften som ska vara inne imorgon i skolan, första lektionen och jag kommer att sitta på bussen dit med för hög musik i öronen och stirra tomt ut genom fönstret som vanligt.
Måste skriva men fan var är den inspirationen, jag sitter här med sjuhundrafemtioåtta miljoner andra tankar i huvudet som tar upp precis varenda lilla vrå av yta som finns i hjärnan.
 
Jag behöver andas.
 
Och varenda jävla ord bränner och svider där det inte borde kännas alls.
Onda ben efter springande nere på gatorna till det där lilla utrymmet där alla var fulla och dansade i någon dimmig lokal, där cidern kostade 10 kronor och människorna stod överallt. Vi skrattade ju iallafall.
 
 
 
kaos, släpper allting för ett tag och andas ut.
Oooooh det är väl ungefär mitten av december och jag drömmer mest om att kunna gå ut i jeansvästen igen.
 saknar 
 
Men annars så pluggar pluggar pluggar jag, går promenader på kvällarna med kalla händer, ikväll ska jag fotografera en spelning, imorgon ska vi alla dricka vin och på söndag blir det troligen fotografering.
Hoppas ni överlever dessa depptider, kraam