Lindy

Jag vill fly.
 
 

Stirrar ner i marken och går lite fortare, andas lite tyngre och försöker att tänka lite mindre.
Det är mars nu. Mars, tiden går fortare än jag inser men jag kan inte längta mer tills att den går fortare.
 
Det är som ett växande hat och orosmoln av känslor i bröstet, en krypande känsla i fingertopparna och jag vill kasta huvudet fram och tillbaka, säga stopp.
Jag vill fly.
Jag är som ett träd, jag har fastnat med mina rötter i den här staden, på alla dessa gator och vid alla dessa människor, jag sitter fast. Men på något vis sitter jag längst upp i trädet redo att kasta mig ut. Släppa alla mina rötter och stå utan mitt träd, för det där trädet är fullt av ångest och hat.
Jag vill fly.
 
Det var när vi satt i bilen och åkte då du sa att denna veckan kändes jobbig, och jag svarade att vi säger så om varenda vecka. Som något hopp om att allt ska kännas lite bättre nästa vecka, men allt vi gör är att längta till lördagkvällarna då vi får fylla våra kroppar med vin och dansa till någon halvdålig musik på ett ställe vi redan egentligen har tröttnat på.
Jag vill fly.
 
Vad gör man när man inte längre ser lyckan i att vandra på samma gator som man alltid vandrat på? Vad gör man när tiden tycks stå still trots att allt rör sig runtomkring? Vad gör man när man är så sjukt helvetes lycklig men samtidigt har en skavande ångestboll i magen? Vad gör man när man vill spy rakt ut över staden där man bor? När man inser att sin omgivning sakta dödar en? När man växer ifrån ett ställe för det finns inget för en själv där?
Man flyr.
Snart flyr jag.