Lindy

Jag såg dig, där på fönsterbrädan, som nästan kämpandes.
Jag öppnade försiktigt det stora vita fönstret för att släppa dig fri.
Mina ögon väntade på att dina vingar skulle bli stora där du stod, stora och flyga iväg med vinden.
Men allt du gjorde var att krypa ihop, jag trodde du var envis och blåste då lite på dig.
Du välte, som om du var för svag för dina egna andetag.
Med tungt hjärta hämtade jag dig till min hand.
Förstod att du var nära på att dö, du var säkert gammal gammal.
Jag höll dig i min hand, länge länge och tänkte att dina sista minuter skulle bli fina.
Så jag visade dig allt fint jag hade, visst kännde jag mig löjlig, men hade lite ångest att jag blåst på den stackaren.
Jag visade dig Harry, som kom och lucktade på dig med sin stora nos, jag visade massor av blommor och allt grönt som jag kunde hitta som påminnde om naturen.
Efter för lång lång tid tittade jag på dig sådär mycket, mina ögon var som fastlimmade.
Du ryckte till, och jag fick en liten klump i magen.
Jag gick mot fönstret där jag hittade dig.
För jag visste att snart var du död.
Men du kändes iallafall som om jag gjort någonting för dig.
Jag tittade på dig där du låg i min hand, mitt hopp var borta och det var tomt.
Jag andas och hoppas att du också ska göra det.
Det var då, då du fällde ut dina stora oranga vackra vingar och provflaxade ett litet tag, bara någon sekund.
Sen flaxade du ut genom det stora vita fönstret där jag först såg dig.
Och jag stod med en förvånad och lycklig min, min fjäril.
Du skapade hopp, och du gjorde mig lycklig hela kvällen.
Hoppas du mår bra nu, fina fjäril.