Jag gick genom staden med 10 rosor i ena handen och andra handen om hatten så vinden inte skulle ta den med sig. I med hörlurarna och låtsas som att allt är en film, för allt känns fan mycket finare då. Så problemfritt och lätt.
Fredagskväll och en lite orolig mage övergår till en fnittrande kropp och hej va gott det är med rödvin. 10 cm platåskor hem och jag bara pratar pratar pratar, du säger att jag är konstig men det visste jag väl redan. Jag frågar om jag är konstig när jag är bland människor eller ensam och du svarar att jag är konstig när jag är ensam, konstigt bra eller konstigt dåligt vet jag inte. Konstigt jag antar jag.
För många tankar och nej fan jag råkade visst skicka iväg den där snapchatbilden, lika bra för det kändes i hela magen. DET KÄNDES FÖR MYCKET. Men samtidigt nej ångest. Fan jag är patetisk.
Livet slänger en hit och dit, kastas fram och tillbaka och den där vägen är hur krokig och vinglig som helst. Det finns inget nästa vecka för jag vet inte ens vad som händer imorgon, vad händer med mig.
Jag söker jobb halva nätterna och är så pisstrött på vuxenlivet (hallå jag som inte ens börjat med allt det där vuxna). Försöker tänka att allt löser sig men dags att vakna, denna värld styrs av pengar men jag vill ju leva för konsten.
Jag träffade en tjej bland alla glas av rödvin, hon sa "Åk till London, lämna allt och bli en helt ny person om du så vill. Åk dit och se vad som händer." Fan, vad hon va smart.
En fin vän och jag satt på en bänk, det var kallt men det spelade ingen roll. För precis där insåg vi kanske hur sjukt livet kan vara. Jag insåg att min hjärna kanske inte är helt konstig, för det är sådär livet känns för alla.
2 kommentar(er)
