Om att skrika av känslor och i nästa sekund stå tom i bröstet och se på som om allt vore en film.
Kan allt vara som kaos i bröstet samtidigt som det står helt still?
Kan man känna otroligt mycket samtidigt som man är känslokall, för så känns det.
När jag ger upp, när jag slutar bry mig då händer någonting nytt. Jag ger upp flera gånger om dagen för då kanske något händer, hjärnan spelar ett spel som ibland tycks fungera.
A l l t g å r ö v e r .
Jag vill skriva om sånt som snurrar i mitt huvud men tiden är för nära inpå så jag skriver alldeles för många rader i anteckningarna på mobilen och raderar istället.
Men jag är trots allt lycklig, jag har insett att jag inte längre behöver lägga min lycka hos andra.
Andra människor är inte min medicin, andra människor är inte mitt mående, jag själv är min lycka. När man väl inser det tror jag man är oövervinnerlig. Att kunna stå på egna ben och finna lycka i det är den bästa känslan av de alla.
Vi diskuterade hur vi mådde när vi låg där bredvid varandra och jag sa att jag aldrig mått så bra som jag gör nu, jag vet inte om jag ljuger för mig själv eller om det är sant. Jag tror det är sant.
Men jag finner ro om kvällarna när jag tar de där långpromenaderna och sätter mig ensam någonstans och bara andas och finns. Där, just då andas jag in lugn i ett oroligt bröst.
0 kommentar(er)
